Orkar vi slå tillbaka? – En modfälld klass står mot de rika och nöjda | Läsarnas Fria

LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Debatt
Erik Helgeson

Läsarnas Fria

Orkar vi slå tillbaka? – En modfälld klass står mot de rika och nöjda

I september fick Sverige en ny regering, efter 12 år av socialdemokratisk dominans.

Traditionsenligt talas det om en stundande radikalisering av fackföreningsrörelsen och en politisk polarisering som kan få arbetarklassen på fötter igen.

Men att sätta hopp till avtalsrörelsens förhandlingar är lika meningslöst som vanligt. Vi måste fortfarande ta kommandot själva.

Någon annan får skriva den socialdemokratiska guldålderns dödsruna efter valnederlaget 2006. Jag har aldrig upplevt dess storhet. Sedan jag började intressera mig för vad som hände bortom Nintendo-klubben, fotbollen och skolan, har jag bara kunnat observera människors oändliga försök att försvara sig.

Vanligt folk har kämpat för att behålla dagis, lönenivåer, arbetstider, vårdcentraler, vuxenutbildningar, hyresrätter, huslån, jobbtillfällen, bibliotek och fritidsgårdar. Vi – arbetslösa och gänget med de vanliga lönejobben utan inflytande – har förlorat de flesta av striderna. När vi lyckats rädda en vårdcentral har riksdagen (med klar röd majoritet) strax därefter luckrat upp lagstiftningen för att kunna sälja ut sjukhus.

Därför känns det i dag som att vi är en mycket trött arbetarklass, utan självrespekt och framförallt utan framtidstro. När den socialdemokratiska partiapparaten nu uppmanar arbetsplatser och bostadsområden till opposition mot den borgerliga alliansen, är vi inte skyldiga dem någonting. Partiet har sålt ut allmän egendom för 160 miljarder under de senaste regeringsperioderna då de suttit vid makten.  Rimligen kan de inte kalla ut oss till protester mot en annan miljonärsregering som funderar kring passande prislappar för Apoteket och våra akutmottagningar.

När karensdagen och sänkningen av sjukersättningen till 80 procent genomfördes för 13 år sedan, var socialdemokraterna och LO-ledningen svurna fiender till dessa frontalangrepp mot arbetarnas rättigheter. Efter tre mandatperioder av socialdemokratiskt maktinnehav har mina jämnåriga kompisar svårt att föreställa sig att man en gång i tiden inte behövde förlora en hel dags inkomst när influensan slog till. Att LO och socialdemokraterna nu vill försvara oss mot moderaternas förslag om att införa en andra karensdag är löjeväckande.

Skillnaden mellan en socialdemokratisk regering och statsminister Reinfeldts allians för de rika och nöjda, är inte en fråga om något systemskifte. Det var väldigt länge sedan utvecklingen gick mot mer – och inte mindre – jämlik tillgång till skola, vård, omsorg, boende och trygghet under de perioder då man står utan arbete. Däremot kommer den borgerliga valsegern uppenbarligen innebära en dramatisk tempoväxling. Alliansregeringens riskkalkyl inför höstbudgeten 2006 var enkel och stämmer nog tyvärr alltför väl med verkligheten.

För att kunna sänka de omfördelande skatterna tar regeringen från dem som i media ofta beskrivs som apatiska offer eller arbetsskygga bidragsfuskare, alltså våra sjukskrivna och arbetslösa. Regeringen räknar kallt med att den svenska arbetarklassen för tillfället är så ideologiskt rotlös och oorganiserad att vi inte längre reagerar kollektivt och kan se att våra livsvillkor är sammanflätade. Kanske har de rika och nöjda faktiskt lyckats inbilla majoriteten av oss att våra socialförsäkringar, som a-kassan, egentligen är gemytliga nordiska välgörenhetinstitutioner?

Nu tycker de i alla fall att de hejdlösa allmosorna gör arbetssökande lata och att det är dags att skära ned på tryggheten eftersom ”hungriga vargar jagar bäst”. I verkligheten påverkar neddragningar för dem som har det ekonomiskt sämst även situationen för oss som för tillfället är i arbete. Det gäller armén av bemanningspersonal, halvtidare och timvikarier men även alla fastanställda löntagare. När den borgerliga alliansen bantar a-kassan, skärper arbetslösas obetalda arbetsplikt (”jobb- och utvecklingsgaranti”) och drar in sjukersättningar (i höstbugeten ska en miljard om året sparas på att ”bekämpa överutnyttjandet av bidrag”) är ingen immun mot hoten.

För oss som jobbar innebär det att rädslan att stämplas ut som sjuk eller arbetslös ökar och våra gemensamma lönekrav blir mer blygsamma. Vi vågar inte belasta arbetsgivarna genom att stanna hemma från jobbet och ta hand om vår egen hälsa. Vi undviker till och med att säga emot arbetsledningen eftersom de redan nämnda utsvultna ”vargarna” väntar för att ta vår plats i sin desperata jakt på jobb.

Nu förlorar vi snabbt vunnen mark till arbetsgivarna och vi har inga organisatoriska vapen att slå tillbaka med. Den avgörande faktorn för arbetarklassens handlingsförlamning är avsaknaden av hopp om genomgående förändring. Utan framtidshopp har vi hamnat i en svår reträtt. Arbetsplatserna har tystnat och det gamla gardet av fackliga kämpar inväntar pensionen. Många aktiva från ”den nya sociala rörelsen” som framträdde kring millennieskiftet betraktar sig som politiska pensionärer innan de ens firat trettioårskalas. Andra har rekryterats till att ”påverka inifrån” i integrationsprojekt, facklig administration eller biståndsarbete.

Förlusterna av systemkritiska aktivister har fått mycket tunga konsekvenser. Visst ser vi fortfarande masskampanjer mot offentliga nedskärningar, företagsflyttar och avskedanden av fackligt förtroendevalda flamma upp då och då. Men de dör sedan ut lika fort om de omedelbara resultaten uteblir. För att vinna konflikter mot en mycket rikare och mäktigare motpart krävs envishet och uppoffring av tid och pengar. Ibland kan engagemang även kosta människor grundläggande tryggheter som jobb eller karriärsmöjligheter.

Sådana uppoffringar gör man inte om man inte tror att ens insats kan ha ett bestående värde. De politiska och ekonomiska ledarna vill gärna framhålla arbetarklassens modfälldhet inför framtiden som ett bevis på sin egna ideologiska triumf. Direktörer, ekonomer, ledarskribenter och ansvarsfulla politiker från såväl de borgerliga som det socialdemokratiska partiet är alla noga med att förklara att arbetarklassens handlingsförlamning är en följd av att samhällsutvecklingen nått sin gyllene ände. Var och en av dessa självutnämnda realister hävdar att politik inte längre handlar om omvälvningar utan om finkänslig social ingenjörskonst inom tydliga gränser av budgettak, EU-fördrag och globala handelsavtal. Knivskarp konkurrens mellan individer och kapitalistisk marknadsekonomi är den enda möjliga vägen framåt mot utveckling.

Löntagarnas högsta representanter har accepterat en ansvarstyngd plats mitt i den kapitalistiska ekonomiska modell som råder. Det är en garanti för att du inte kan vänta dig att den borgerliga valsegern ska leda till radikalisering av vänsterblockets riksdagspartier eller LO. Din fackföreningsordförande är införstådd med marknadens spelregler och vet värdet av att begränsa anspråken när det blir dags att skriva nya avtal med arbetsgivarna. Kommunalarbetarnas realistiska representant vill exempelvis inte beskatta de rika mer för att finansiera de lönelyft som undersköterskor och vaktmästare lovats under ett decennium. Metallarbetarnas realistiska ordförande kommer att gå till förhandlingsbordet med ett mycket blygsamt löneökningsbud.

Alla arbetare förväntas förstå varför svensk industris rekordvinster (svenska aktiebolag ökade under 2005 sina vinster med 24 procent till 535 miljarder kronor) bara lämnar smulor till de kvinnor och män som jobbat ihop dem. De rika och nöjda har gjort klart att global konkurrens, impulsiva ägare, rastlösa aktiespekulanter och höga elpriser kräver tålmodiga och ”flexibla” löntagare om Sverige inte ska drabbas av fler företagsflyttar och konkurser. Våra egna fackföreningar instämmer.

Det är en uppgiven LO-ledning som möter den ekonomiska globaliseringen och arbetsgivarnas ständiga hot. Svenska löntagare ska konkurrera med kvalitet och kunnande mot en omvärld där många människor arbetar för högst hälften så höga löner som vi. LO-ledningen hoppas att den svenska arbetsfreden och samförståndet kan hålla kvar investeringar i Sverige, eftersom fackföreningarnas måttfullhet och frånvaron av strejker erbjuder lugn och ro åt företagsägare och miljonärer.

Själv jobbar jag som hamnarbetare i Göteborg. Många av mina arbetskamrater är väldigt kompetenta på att fickparkera 30-tons lastbilstrailers på isiga fartygsdäck eller lasta containrar i trånga lastrum med kran. Det är inte helt enkla jobb utan kräver viss utbildning och framförallt träning. Trots det finns det förmodligen ingenting vi är överlägset bättre på jämfört med hamnarbetarna i USA, Argentina, Australien eller Japan. Tvärtom har vår kommunala arbetsgivare satt upp stora skärmar i matsalsbyggnaden som med bilder och statistik synliggör att våra koreanska kollegor lastar samma fartyg som lägger till i Göteborgs hamn ännu snabbare än vad vi gör. Förmodligen finns en likadan skärm uppsatt i den där hamnen i Sydkorea, för att visa att effektiviteten är ännu högre någon annanstans.

Med tanke på att en koreansk dagtidslön är lägre än hälften av vår, känns det dock klart att det där med kvalitet och kompetens aldrig kommer att vara svenska hamnarbetares räddning undan företagens eskalerande attacker på våra villkor och arbetstillfällen. Även om vi faktiskt skulle bli säkrast, snabbast och kundvänligast i hela världen. Det är givetvis därför som arbetsgivarna gör upprepade försök att på EU-nivå konkurrensutsätta de europeiska hamnarna, så att exempelvis fillippinsk fartygsbesättning kan lossa och lasta rederiernas båtar till en betydligt lägre kostnad.

I ett längre perspektiv har vi svenska arbetare inte råd att fortsätta agera inom marknadens konkurrenslogik och låta oss spelas ut mot löntagare i andra länder. Då sitter vi alla fast i en kapplöpning i ett ekorrhjul, där vi tävlar om att göra mest för allt sämre löner och arbetsvillkor. Det berömda fackliga löftet om att vi löntagare aldrig ska sälja vårt arbete för mindre än vi alla gemensamt kommit överens om, ger oss på sikt en väldigt begränsad makt om det förblir ett löfte som vi bara tillämpar inom nationalstaternas gränser.

Bangalore i Indien fungerar som ett bra exempel: hit flyttas i dag tusentals IT-jobb i allt snabbare takt på grund av ”hög kostnadseffektivitet”. Det stora konkurrensundrets blomstringstid är dock lika begränsad som löntagarnas tålamod. Den dag som de indiska arbetarna i Bangalore börjar göra anspråk på ett välfärdssystem, inflytande över arbetet och en rejäl del i företagens vinster, så kommer detta nya Silicon Valley att börja vittra sönder och IT-jobben flytta vidare.

Det här är inte en process som utrotar världsfattigdomen. Världsmarknaden liknar mer en stafett av intensiv löntagarexploatering som drar mellan olika länder världen över. De områden som väljs bort av företagen får antingen sänka sina anspråk på levnadsstandard och självbestämmande eller lämnas åt sitt öde. Arbetarnas fattigdom i relation till de rika växer överallt och det sker mycket fort.

Det finns många mer eller mindre radikala idéer kring vad arbetarnas organisationer kan göra för att återfå kontrollen över den globala arbetsmarknaden. Men dagens LO-ledning kommer inte att pröva någon av dem. Att ta strid för en global förändring av arbetsvillkoren genom omfattande konkret stöd och sympatiaktioner, som strejker och blockader, för kämpande arbetare i fattigare länder, vore för LO-ledningen att kasta bort en av Sveriges största konkurrensfördelar: den svenska stabiliteten.

Nyligen uppdagades exempelvis att de kinesiska arbetare som monterar tre nyimporterade containerkranar i Göteborgs Hamn har en slavlön på fyra kronor i timmen. Reaktionerna från Transportarbetareförbundet var tvetydiga, trots att ersättningen är dålig även med kinesiska mått (medellönen i Kinas stadsområden är 1500–1700 kronor i månaden). LO-förbundet har tidigare godkänt de kinesiska arbetarnas anställningsvillkor på varvet, men ändrade sig när en av dem omkom i en arbetsplatsolycka och uppgifterna nådde ut till media.

Den ansvarige fackombudsmannen vill dock fortfarande inte hålla med om att facket från början borde ha krävt rejäla löner för kineserna, eftersom han är säker på att dessa inte konkurrerar med svenska löntagare om arbetstillfällen. Ombudsmannens nationalistiska konkurrensretorik antyder att det tvärtom är bra om Göteborgs Hamn kan köpa kinesiska kranar till ett lägre pris på bekostnad av arbetarnas löner, eftersom det stärker svenska hamnars position på marknaden gentemot tyska och danska konkurrenter.

Så glöm nationsöverskridande sammanslutningar mellan arbetarorganisationerna för att upphäva den internationella konkurrenssituationen. Sådant dyker helt enkelt inte upp på LOs dagordning. Det sker inte ens under en borgerlig regering, när fackföreningarna fritt kan föra sina egna strider utan besvärande band till en socialdemokratisk regering. Sådana förändringar måste tyvärr pressas fram genom en rörelse underifrån, bland vanliga medlemmar.

Det finns kort sagt ingen automatisk radikalisering att hoppas på även om tiderna blivit bistrare. Det är bara att inse att i Göteborg såväl som i övriga Sverige finns det samma skrala antal aktiva socialister och fackliga radikaler nu som före valet 2006. Och det är fortfarande vi som måste organisera en offensiv för en utbyggd välfärd. De är fortfarande vi som måste driva de fackliga organisationerna framåt mot att ta kommandot på arbetsplatserna och över ekonomin.

Inga hittills osynliga massor kommer att ta initiativen, inga spontana förortsuppror eller vilda strejker kommer att leda vägen till genomgripande förändring. När en socialistisk gräsrotsrörelse väl kan uppvisa resultat kommer vi att växa och bli fler, men innan dess hjälper varken de socialdemokratiska ombudsmännens agg mot moderaterna eller de arbetslösas ökade desperation och fattigdom.

Detta, om ingenting annat, tvingar oss att inse våra egna begränsningar. Hur få vi är i förhållande till den enorma utmaningen och hur fort det går alldeles åt helvete nu. I Göteborg finns några hundratal aktiva, radikala människor som samtidigt driver tiotals vitt skilda politiska kampanjer under olika organisationsnamn. Utsikterna är minimala att uppnå något påtagligt resultat bortom att lansera det egna varumärket.

Ett rimligt första steg för att komma vidare och framåt, vore att lyckas göra gemensamma prioteringar av vilka frågor vi som rörelse ska satsa på. Ett sådant gemensamt fokus behöver inte bygga på harmoni kring politiska plattformar, vilka metoder som ska användas eller ens en överenskommelse kring att inte ta avstånd från varandra. Huvudsaken är att vi gemensamt lyckas åstadkomma långsiktiga satsningar mot en tydligt avgränsad målsättning, såsom att exempelvis återta solidariskt finansierad och helt offentligt driven sjukvård i vårt landsting. För att vinna – inte bara ”kämpa väl”.

När det mediala intresset uteblir och demonstrationsleden tunnas ut efter månader av resultatlösa ansträngningar, då måste vi kunna uppbåda 200 – och inte 20 – personer som fortsätter organisera sjukvårdsoffensiven tills rörelsen tar ny fart. Det är nog först då vi faktiskt kan nå målet, och ägna ålderns höst åt att utreda vilka som gjorde den mest avgörande insatsen. Resultat skulle ingjuta hopp i en modfälld samhällsklass om att kamp inte bara bromsar förfallet utan också kan vända utvecklingen. Då blir motståndet mot borgarregeringen en del av ett större politiskt projekt och kanske är vi äntligen i rörelse igen.

Rekommenderade artiklar

Robotfolket - Årets viktigaste bok?

Det här är en bok jag varmt rekommenderar till alla som är det minsta nyfikna på hur världen fungerar bakom ridåerna och som älskar att dyka ner i en spännande äventyrsroman samtidigt som man får en chans att växa som människa.

© 2019 Läsarnas Fria