FN-soldaters humanitära insatser kan göra mer skada än nytta | Läsarnas Fria

LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Inrikes
Kerstin Loenberg

Läsarnas Fria

FN-soldaters humanitära insatser kan göra mer skada än nytta

De militära fredsbevarande FN-styrkorna vill gärna bli betraktade som givare av humanitär hjälp. Soldaterna åker ut i byarna och ger gåvor eller annan typ av hjälp.
Men oberoende humanitära organisationer som Läkare utan Gränser och Internationella Röda Korset ifrågasätter soldaternas humanitära roll.

– Jag tror att man ska vara mycket försiktig med att rucka på rollerna mellan militärer och oberoende, neutrala hjälporganisationer, säger Melker Måbäck, koordinator vid Internationella Röda Kors Kommittén som menar att det kan äventyra hela verksamheten.

De senaste åren har internationella militära insatser blivit en allt viktigare del både för den svenska försvarsmakten och för andra länders militära styrkor. Försvarsmakten söker nästan ständigt ny personal till de så kallade utlandsmissionerna. Inte sällan framställer man det som en humanitär insats. Bilderna visar ofta på glada bybor, gärna barn, tillsammans med en svensk soldat som står där som en slags räddare i nöden.

I rekryteringsannonsen för Nordic Battle Group, EU:s nya insatsstyrka, söker man personer “som bryr sig” och om Nordic Battle Group kan man läsa följande:
Förbandet ska under en begränsad tid kunna lösa uppgifter längs hela konfliktskalan, från humanitär hjälp till väpnad strid.
Försvarsmakten lyfter gärna fram berättelser som handlar om hur svenska soldater hjälper befolkningen. På en sida som handlar om Kosovo berättar försvarsmakten:
Soldaterna i Kosovo ägnar sig normalt åt att söka bilar, patrullera och hålla koll på läget i det svenska ansvarsområdet. Men utöver det ägnar man sig ibland åt humanitär verksamhet, eller hum som det brukar kallas. För dagen är det en barackby för kosovoalbanska internflyktingar som besöks. Gåvorna består av matpaket.
Eller det här om Afghanistan:
Det svenska förbandet i Afghanistan samlar på ett eget konto in pengar som skall användas till humanitär hjälp.
– Det blir inga stora summor, men i ett land som Afghanistan kan små insatser vara enormt viktiga för den enskilde människan, säger Lars Olsson, pastor i den svenska kontingenten.
Oskyldigt kan man tycka, men Melker Måbäck från Internationella Röda Korskommittén är inte rakt igenom positiv över soldaternas insatser.
– Soldaterna i de fredsbevarande eller fredsframtvingande styrkorna är inte oberoende och neutrala som Röda Korset eller som Läkare utan gränser. Det är viktigt att människorna i ett land kan skilja på vilka som är oberoende och neutrala för att vi ska kunna få hjälpa. Ofta ses FN som en part i konflikten. En förutsättning för vårt arbete är att folk förstår att vi verkligen är opartiska.

Anneli Eriksson från Läkare utan gränser säger att de fått påtryckningar de senaste åren från olika länder om att samarbeta mer för att nå ett mål.
– Efter den elfte september skedde en förändring. Bushs retorik om onda och goda och om att man måste välja sida skulle också gälla oss. Man kallade oss förlegade och att vi skulle börja tänka annorlunda. Man ville väva in oss i det krigförande sättet, och talade om oss som truppförstärkande. Men vi jobbar inte så. Vi tar inte ställning. För oss finns inte onda eller goda, vi hjälper alla som behöver hjälp, säger hon.
Läkare utan gränser är inte emot samarbete, men Anneli Eriksson menar att man inte kan samarbeta om man inte har samma mål.
– Och vi har inte samma mål. Vi är ingen fredsorganisation. Vi kan inte tumma på våra principer för att nå ett fredsavtal. Vi har sett flera fall där humanitära insatser har blivit fördröjda eller minskade för att fredsavtalet var viktigare än hjälpen, som i Darfur 2006 och i Angola tidigare.
Anneli Eriksson säger att för Läkare utan gränser är det viktigt att själva göra en bedömning om vilka som behöver hjälp.
– En känd militär strategi är “winning hearts and souls”. Men då kanske man väljer ut vilka personer som är viktigaste att vinna över på sin sida. Utifrån det planerar man sin hjälp. Men vi tänker inte på det sättet.
Melker Måbäck jobbar som koordinator på Internationella Röda Korskommittén. Han har sett hur svårt det kan vara för befolkningen att skilja på hjälpinsatserna.
– För att veta var och hur vi ska hjälpa till på bästa sätt måste vi åka runt och ställa rätt ingående frågor till folk. Vid ett tillfälle kom vi åkande i våra vita bilar till en by i Afghanistan och då fick vi reda på att strax innan hade en svensk PRT (Provincial Reconstruction Team) varit i byn i sina vita bilar och ställt ungefär samma frågor. Vi fick ägna ett antal timmar till att förklara skillnaden mellan oss, berättar han.

Sammanblandningen mellan militärer och biståndsorganisationer kan bli fatal i värsta fall.
– USA använder humanitära organisationer för att få information, till exempel i Afghanistan. Vissa byar som delar med sin information får hjälp. När talibanerna fått reda på det så har de attackerat byarna. I värsta fall kan en by som fått hjälp misstänkas samarbeta med amerikanarna även om hjälpen kommit från någon oberoende, neutral organisation. Man ser hjälpen som ett bevis på samarbetet.
I flera fall har det blivit mycket svårare för de oberoende organisationerna att arbeta när befolkningen inte kan se skillnaden. Säkerheten för de humanitära organisationerna har blivit sämre och de vågar inte göra sitt arbete eftersom personalen är utsatt för större risker då de kanske ses som parter i konflikten.
Därför, menar Melker Måbäck, att det är viktigt att rollerna mellan militär verksamhet och oberoende, neutrala humanitära organisationers verksamhet är mycket tydlig och att ett för stort samarbete mellan militärer och organisationerna måste uteslutas.
– Vi får inte bli indragna i en politisk militär strategi utan måste kunna ses som oberoende part. Vi vill inte heller att någon annan ska styra vår verksamhet, vilket det lätt blir om man går in i ett större samarbete.

Marika Ericsson är jurist vid Försvarsmakten. Hon ser inte den humanitära verksamheten som försvarsmaktens utlandspersonal ägnar sig åt som ett stort problem.
– De soldater som ägnar sig åt humanitära insatser är ofta i ett område där det är ganska lugnt. Vårt främsta uppdrag är att stödja länder så att humanitär hjälp kan nå fram. Att arbeta humanitärt är också ett säkerhetsskapande arbete och för att göra det måste vår personal åka runt och ställa frågor och skapa goda relationer med befolkningen.
Att svenska försvarsmakten vill styra över de humanitära organisationerna avvisar hon.
– Vi vill samarbeta med dem, inte styra över dem, säger hon.

Fotnot: Samtliga citat är från ett seminarium på MR-dagarna, nordens största forum för mänskliga rättigheter.

Rekommenderade artiklar

Robotfolket - Årets viktigaste bok?

Det här är en bok jag varmt rekommenderar till alla som är det minsta nyfikna på hur världen fungerar bakom ridåerna och som älskar att dyka ner i en spännande äventyrsroman samtidigt som man får en chans att växa som människa.

© 2016 Läsarnas Fria