Den svenska statskuppen | Läsarnas Fria

LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Reportage
Michael Delavante

  • Riksbanken vid Brunkebergstorg.
Läsarnas Fria

Den svenska statskuppen

Michael Delavante berättar historien om hur ett gäng nyliberaler för inte så länge sedan utförde en statskupp i Sverige och hur de flesta politiker och svenskar inte ens märkte det... förrän det var för sent.

Låt oss börja från början: På 1930-talet medförde den ekonomiska krisen, i kölvattnet efter börskraschen 1929, depression och växande arbetslöshet. Tidigare hade den svenska kronan varit knuten till den så kallade guldmyntfotenheten, ett penningsystem där valutaenheten bundits till guldvärdet. Systemet avsåg att medföra stabilisering av penningvärdet och stabila växelkurser mellan länder med guldmyntfot. Det inskränkte också mindre nogräknade politikers inflytande på finanspolitiken, då en fast värdemätare av valutan gav små möjligheter att bedriva en inflationsdrivande politik för att främja statens intressen på medborgarnas bekostnad.

Under denna tid var den makroekonomiska utvecklingen av världsekonomin framgångsrik. Det rådde rätt hög tillväxt, prisnivån var stabil och räntorna låga, samtidigt som globala finansmarknader hanterade stora kapitalflöden utan destabiliserande spekulation mot de fasta valutakurserna. Nationalekonomen John Maynard Keynes utvecklade en teori som gick ut på att staten skulle hålla igång ekonomin i sämre tider genom att exempelvis anställa folk i den offentliga sektorn. En stabil samhällsbalans kan bara uppnås om arbetslösheten kan minskas till en dräglig nivå och löneskillnader mellan högt och lågt minskas, menade Keynes.

Den ekonomiska implikationen av en sådan politik är att lägre inkomstgrupper kommer att spendera sina löneökningar och sålunda stimulera ekonomisk tillväxt. Budgeten fick gå back ibland, bara sysselsättningen hölls uppe. När konjunkturen vände uppåt, kunde ekonomin snabbt återhämta sig eftersom de flesta arbetade.

Det här var tankar som redan hade börjat frodas inom den så kallade Stockholmsskolan, med folk som Gunnar Myrdal, Bertil Ohlin och Dag Hammarskjöld, som förespråkade en mer aktiv finanspolitik. Deras tanke var att statsbudgeten inte nödvändigtvis måste vara i balans varje år, utan bara under konjunkturcykeln. Därför föreslog de att man skulle använda sig av konjunkturpolitik – att lånefinansiera statliga utgifter och offentliga arbeten under dåliga tider.

Keynes förhållandevis rättvisa system tillämpades sedan av flera länder. Det land som gjorde det med störst framgång var Sverige och storhetstiden var 1970- och 1980-talen. Arbetslösheten var minimal, klassklyftorna små och ekonomin rullade på förhållandevis bra. Problem fanns förvisso; varvs- och stålindustrin var branscher som krisade och inflationen steg, men jämfört med andra länder var Sverige ett bra land att bo i och omvärldens syn på oss var positiv.

Om 1960- och 1970-talen präglades av vänsterpropaganda, skulle 1980- och 1990-talen komma att bli högerpropagandans storhetstid. Redan 1970 hade den nytillträdde informationschefen för Svenska arbetsgivareföreningen, SAF, Sture Eskilsson – något av nyliberalismens pionjär i Sverige – börjat smida planer på att omvandla det svenska systemet och ersätta det med nyliberala reformer. 1971 skrev han ett smått legendariskt PM där han bland annat förklarade hur näringslivet skulle möta samhällets vänstervridning genom att ta greppet om primärdebatten – den debatt som pågår bland insatta opinionsbildare.

Tiden var dock inte mogen än. Sverige fungerade bra, svenskarna trivdes med systemet och inte ens den tidens högerpolitiker ville saluföra arbetslöshet som medicin mot inflation. Dock skulle nyliberalerna få hjälp på traven av den oljekris som drabbade världen under 1970-talet och det faktum att den internationelle nyliberalen Milton Friedman, Pinochets rådgivare, lyftes fram som en stjärna med sina teorier om arbetslöshet och allas girighet som något naturligt, så till den grad att Assar Lindbäck och några andra på Riksbanken kom på den ”geniala” idén att ge honom Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap. Nu kunde de nyliberala hökarna hävda att det var ett vetenskapligt faktum att arbetslöshet är bra, bara staten och företagarna tjänar på det. 

1976 blev Curt Nicolin ordförade i SAF, och nu hade Svenska arbetsgivareföreningen fått en man vid rodret som var fast besluten att styra det nyliberala flaggskeppet i hamn. Nu blev opinionsbildning det primära målet för SAF. Man hade tagit lärdom av vänsterrörelsens strategier och nu tänkte man inte lämna någonting åt slumpen i kampen för att nedmontera det förhatliga välfärdssystemet. Det gällde bara att utarbeta rätt taktik för att hamra in att det bästa (och enda) alternativet för Sverige var att sänka skatterna och ge mer makt åt banker och företag. Annars skulle vi vara hopplöst förlorade i den internationella konkurrensen. 

Budskapet gick bland annat ut på följande: Problemet med Sverige var välfärdstaten. Den offentliga sektorn var förlegad och tärande och svenska folket ville bara ha högre löner och sjukskrev sig ständigt. Det hette att kriserna som tvingat fram en ny politik var ett resultat av statens daltande med det bortskämda svenska folket. De som ville ge mer inflytande och makt åt arbetarna demoniserades som galna kommunister som ville införa ett sovjetsamhälle, och stora delar av vänsterrörelsen levde förvisso i någon slags förvirrad romantisk föreställning om att de sovjetiska eller maoistiska systemen faktiskt var bra (när de i själva verket bara var en variant av det slaveri som var mer tydligt och motbjudande än det som fanns, och fortfarande finns, i det kapitalistiska löneslaveriet).

Manipulationen var framgångsrik och 1980-talet blev en strålande triumf för SAF. Via Timbro och Ratio, studiecirklar på arbetsplatserna och en massiv opinionsbildning i medierna, hjärntvättades svenskarna med näringslivets propaganda. Med en retorik lika fräck som den var lögnaktig lyckades man hypnotisera och handlingsförlama såväl politiska motståndare som fackföreningar och hela det svenska folket. Reallöneutvecklingen tvärbromsade. Medan välbärgade slipsnissar och finanshajar gnuggade händer, rämnade den svenska välfärdsmodellen i takt med den galopperande arbetslösheten.

Drygt 50 år tidigare sammanfattade Keynes det hela mycket väl i följande citat:

”Ekonomernas och de politiska filosofernas teorier har större konsekvenser än man vanligen föreställer sig. Det är nämligen i stort sett de som styr världen. Vanliga människor som tror att de står helt utanför alla vanliga former av intellektuell påverkan, är för det mesta slavar under någon hädangången ekonom.”

Under 1980-talet fördes hemliga diskussioner på Riksbankens kontor. Flera ekonomer och dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt var imponerade av de nyliberala tankarna, likaså den nye riksbankschefen Bengt Dennis. Problemet var att Gunnar Sträng, som satt i styrelsen, insåg farorna med den kreditavreglering som nyliberalerna åtrådde. Man bidade sin tid och när Sträng gick i pension utsåg Feldt en annan vän av nyliberala tankar, Erik Åsbrink, till hans efterträdare.

I november 1985 skred man till verket och utan någon som helst debatt i vare sig riksdag eller regering bestämde man sig för att avreglera kreditmarknaden, tvärtemot allt vad den svenska modellen stod för. Den nyliberala kuppen innebar att bankerna kunde låna ut obegränsat med pengar utan att Centralbanken gjorde något åt det. Tidigare hade Riksbanken kunnat höja styrräntan, men nu gick inte det eftersom Sverige hade fast växelkurs. Den så kallade Novemberrevolutionen hade startat och snart skulle Sverige skakas i sina grundvalar.

Sven Grassman, professor i nationalekonomi och internationellt ansedd expert på internationella betalningsströmmar, var huvudsekreterare i betalningsbalansutredningen och dokumenterade hur man hade överdrivit den svenska statsskulden från 1977 och framåt med 400 procent, bytesbalansunderskottet med 300 procent, och att man underskattat företagens vinster och överskattat exportens relativpriser och andelsförluster. Han var också starkt kritisk mot ekonomer som lät sig påverkas av näringslivet genom olika betalda uppdrag. Grassman ignorerades och frystes ut av både medierna och kollegerna och hans dåvarande chef Assar Lindbäck såg till att få honom förflyttad. Karln var ju oförskämd nog att säga som det var!

1973 höll Olof Palme ett tal där han förklarade att de krafter som besitter den ekonomiska makten och opinionsbildningen även vill erövra den politiska makten. De som gjort sin historiska hemläxa grundligt, vet att detta är sant. Paradoxalt nog skulle Palme själv komma att bidra till allt detta genom att ovarsamt låta sin finansminister och dennes gelikar kuppa igenom den avreglering som dränerade svenska staten på pengar, urholkade politikernas makt, skapade tusentals konkurser och gjorde massor av människor arbetslösa.

Feldt, Åsbrink, Dennis och en grupp tjänstemän, däribland Anders Sahlén, bestämde att kreditmarknaden skulle avregleras. Kruxet var att göra detta utan att någon la sig i. Därför hölls beslutet utanför riksdagen och all form av offentlighet. Vissa debattörer har försökt påstå att detta inte skedde i hemlighet, men Feldt sa rakt ut i en intervju 2004 i dokumentären Novemberrevolutionen att frågan hölls inom en liten krets inom finansdepartementet. Han kunde däremot inte svara på varför.

Först fem dagar innan avregleringen skulle träda i kraft hade Feldt ett möte med Palme, som just då uppenbarligen hade tankarna på annat och verkade ointresserad av vad Feldt hade att säga. Ganska snart reste sig Palme och gick därifrån med orden: ”Gör som ni vill, jag begriper ändå ingenting.”

Ingvar Carlsson, dåvarande vice statsminister, sa så här om förfarandet: ”För det första är det ju märkligt att de hållit på med det här sedan våren och bara fem dagar innan beslutet ska tas informerar statsministern.”

Om Palmes reaktion säger han: ”Det kan ju bero på att han tyckte att då han hållits utanför den här processen, är det orimligt att han fem dagar innan beslutet ska tas ska kunna göra mycket åt det.”

Feldt hade sedan mage att påstå att beslutet var politiskt förankrat. Carlsson avslöjade: ”Regeringen blev informerad samma dag som Riksbanken tog beslutet, vilket är mycket märkligt.”

Lars Wohlin, riksbankschef under den borgerliga regeringen 1979–82, berättar om sin reaktion när han fick höra om avregleringen: ”Den 21 november 1985 vid ett-tiden fick jag meddelandet om att Riksbanken hade upphävt alla utlåningsrestriktioner. Jag tittade på mina medarbetare och undrade om man på Riksbanken verkligen förstod vad man gjorde.”

Och det fanns fler som insåg farorna med vad som höll på att hända. Leif Karlsson, politisk sakkunnig på socialdepartementet, ringde upp Riksbanken och kollade upp statistik om utlåningen. Då han insåg vad som höll på att ske skrev han ett brev till Åsbrink och frågade vad i ”h-e de höll på med”.

Finansmannen George Soros, amerikanska pensionsfonder och andra aktörer spekulerade hårt mot svenska kronan och det fria fallet accellererade.

Några veckor efter kronans enorma fall i november 1992 startade Riksbanken en utredning för att ta reda på vad som hade hänt. Det skulle ta nästan ett årtionde innan den hemligstämplade rapporten såg dagens ljus.

Rapporten visade att Riksbanken under krisen avvek från sin vanliga metod att försvara kronan genom räntehöjningar och istället övergick till direkta interventioner på valutamarknaden. Ett strategibyte som innebar att utländska och inhemska spekulanter  kunde spekulera mot kronan. I rapporten stod bland annat: 

”De första rundorna av utflöden kom från inhemska investerare. När processen väl hade startat hoppade utländska investerare på tåget, förmodligen på grund av antagandet att de inhemska aktörerna hade gjort en korrekt bedömning av situationen.”

Den sista svenska försäljningsvågen av kronor startade i november. Det hette att man inte trodde på Riksbankens förmåga att hålla en fast växelkurs gentemot eurons föregångare, ecun. Företagen ville bli av med risken genom att växla till sig andra valutor ifall kronans värde skulle falla, vilket också skedde den 19 november.

Sossarna och Folkpartiet genomdrev en skattereform 1991 där de sänkte marginalskatten och  halverade bolagsskatten. De menade att folk skulle jobba mer om marginalskatten sänktes. Reformen finansierades med en kraftig momshöjning på all konsumtion och var en katastrof för LO- och TCO-grupperna eftersom de inte hade hög marginalskatt och därigenom inte fick någon skattesänkning. Istället ökade priserna, konsumtionen sjönk och likaså syssselsättningen. Vinnare i skattereformen var, föga överraskande, höginkomsttagarna och bolagen.

När Bildt och co vann valet samma år var de och sossarna så överens att de gemensamt utformade ett krispaket och tillät räntorna att stiga till 500 procent i försöken att rädda den fasta växelkursen undan det ofrånkomliga sammanbrottet. I september 1992 föll pundet, vilket borde ha setts som en varningssignal mot att släppa kronan fri. Om inte det brittiska pundet klarade valutastormen, var det inte sannolikt att kronan skulle göra det. Via devalveringar, skattehöjningar och andra åtgärder som tryckte ner reallönerna på vinsternas bekostnad ville man skapa goda villkor för exportindustrin, i hopp om att det skulle fungera som en motor för hela samhällsekonomin. Och visst, exportindustrin gick bättre, men den övriga ekonomin stagnerade.

Bildtregeringen fortsatte att driva nyliberal politik och fick ned Sverige i den största ekonomiska depressionen i modern tid. Resultatet? Massarbetslöshet och nästan 100 000 företagskonkurser. Carl Bildt har i efterhand medgivit att det var viljan att platsa i det framtida EMU som gjorde att man drev kronförsvaret för långt. Han har senare, i bland annat The arab times, skrutit om sina insatser som regeringschef under den svenska krisen 1991–1994. Något som finansmannen Tomas Fischer kommenterade på följande sätt i oktobernumret av Fokus 2008: 

”Eftersom krisen framför allt orsakades av Carl Bildts halsstarriga vägran att släppa den fasta växelkursen på kronan handlar det nu om att mordbrännaren stoltserar med sin skicklighet som chef för brandförsvaret.”

I en anmälan i slutet på 1990-talet krävdes att KU granskade om regeringen eller enskilda statsråd varit försumliga i sin hantering av kronförsvaret under hösten 1992. Anmälan hänvisade till Ulla Reinius verk Stålbadet och angav att det kunde finnas anledning att befara att otillbörlig hänsyn tagits, och att detta stred mot principen om medborgarnas likabehandling.

Reinius beskrev hur en gigantisk konvertering av de svenska utlandslånen genomförts under några korta höstmånader och hur Riksbanken använt sitt valutaöverskott för att via bankerna hjälpa vissa storföretag till deras låneomläggning.

Bara de dåligt insatta, menade Reinuis – privatpersoner, småföretagare och de som inte trodde att regeringen skulle kapitulera – låg kvar med sina utlandslån.

”Just dessa grupper, som till skillnad från storföretagen var de mest sårbara eftersom de inte hade några intäkter i utländsk valuta, skulle komma att betala en betydande del av notan för det svenska kronfallet. Men vem vågade tala öppet till de fåkunniga om det som var förbjudet att tala om?”

I en 300-sidig rapport från Demokratiutredningen med titeln Vad hände med Sveriges ekonomi? konstaterade Torsten Sverrenius, journalist och författare med nationalekonomi och ekonomisk historia som specialområde:

”Det är en skandal att de svenska reallönerna för heltidsarbetande har varit nästan oförändrade sedan 1975 samtidigt som exportindustrin, bankerna och aktieägarna har gjort större vinster än i så gott som alla andra länder.”

Han menade att politiken hade varit omöjlig att genomdriva om medborgarna hade varit medvetna om vad som pågick. Han beskriver hur en liten men inflytelserik grupp svenska politiker och ekonomer fört en i grunden misslyckad ekonomisk politik, som sedan torgfördes av okritiska journalister. Genom en skicklig pr-kampanj lyckades man inbilla svenska folket och diverse politiker att orsaken till detta kaos var välfärdsstaten och att den bästa lösningen var nyliberala reformer. Politikerna tog tillfället i akt att förklara att vi måste gå med i EU för att inte råka ännu värre ut. 

Och tricket lyckades. Grunden för nedmonteringen av välfärdsstaten hade lagts och en klar opinion mot EU-medlemskap förvandlades till en seger för EU-anhängarna.

Nu skulle självbestämmandet successivt överges och lämnas över till byråkraterna i det kommande ”Europas förenta stater,” en dröm för centraliserande maktgalningar men en mardröm för vanliga medborgare.

Eller som Sven Rydenfelt, även kallad den förste svenske nyliberalen, uttryckte det:

”Drömmen om EU är drömmen om en centralstyrd kollektivistisk superstat i vilken fria nationer ska integreras. Under det dryga tredjedels sekel EU existerat har man stiftat lagar i sådan takt, att man nu har 12 000 sidor lagtext, vilket betyder en detaljreglering av flertalet av livets områden.”

Ironiskt nog var det just den nyliberala chockterapin som hade banat väg för ett svenskt EU-medlemskap.

swisha en tia:  123 427 91 05

Rekommenderade artiklar

Robotfolket - Årets viktigaste bok?

Det här är en bok jag varmt rekommenderar till alla som är det minsta nyfikna på hur världen fungerar bakom ridåerna och som älskar att dyka ner i en spännande äventyrsroman samtidigt som man får en chans att växa som människa.

© 2016 Läsarnas Fria