Konsten att vara äkta svensk | Läsarnas Fria

LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Reportage
Abdel-Qader Yassine

  • Forskaren Abdel-Qader Yassine skriver om Jokkmokks-Jokke, svenska tomater, högertrafik och konsten att nacka en gädda.
Läsarnas Fria

Konsten att vara äkta svensk

Som nyanländ till Sverige plöjde Abdel-Qader Yassine språket som en åker, men han grips av svår ilska när han hör folk basunera ut att alla som kommer hit måste lära sig svenska. Vem kan på fullaste allvar tro att främlingen vill höra rösternas ständiga brus utan att kunna skilja orden åt?

Jag minns min stora förvåning när jag som grundskolelev för första gången fick tillfälle att studera den politiska världskartan. Det som förbryllade mig mest var de röda linjer som löpte kors och tvärs över jordens yta och skar upp bergen, floderna och kontinenterna i små bitar utan någon som helst logik.

Några år senare besökte vår klass en gränsstation för att studera kartans smala, röda linjer i naturlig storlek ? taggtråd, minerade vårängar, höga utkikstorn i grå betong, beväpnade gränsvakter, tulltjänstemän i blå uniformer och en bred, stilla flytande flod med en bågformad stenbro, som förenade flodens två stränder. Det var en skräckinjagande upplevelse. Vem skulle egentligen våga överskrida gränsen och vilja komma till andra sidan? Men så kom det en tid, i början av 1960-talet, då mina landsmän gjorde det, överskred gränserna. I tusentals. Ofta män i arbetsför ålder.

Jag minns en tidningsbild från den tiden: Ett 20-tal män i bara kalsonger. De stod uppradade framför ett långt bord, och väntade på sin tur på läkarundersökningen. Det allra sista, avgörande provet.

Männens blickar hade ännu inte förgiftas av exilens vånda. De var ännu hoppfulla. Ett grönt ljus från läkaren skulle innebära ett arbetskontrakt i en kolgruva i Belgien eller en expanderande bilfabrik i Tyskland. Det var många som klarade provet och utvandrade. Av exakt samma skäl som drygt en miljon svenskar lämnade sina hem och seglade över till andra sidan Atlanten ? levebrödet.


I slutet av 1970-talet råkade jag träffa en av mina utvandrade landsmän på ett kafé i Beirut. Han var på hembesök efter fyra års hårt arbete i en stor stålfabrik i Tyskland. Han bar på en typisk tyrolerhatt med den obligatoriska gröna fjädern. För övrigt var han sig lik. Han hade lärt sig ett par ord tyska.

Men andedräkten doftade fortfarande av nyplöjd palestinsk jord. Jag frågade honom om hur det var därborta i det tyska riket. ?Jag har ett arbete som ger bra betalt!? sa han. ?Men det är lustigt! Tyskarna kan inte uttala mitt namn. Varje gång de ropar efter mig, tror jag att de är ute efter en vilt främmande människa.?

Jag kom aldrig underfund med om min landsman var medveten om att han blivit en främling. Främlingskapet var hans tribut åt levebrödet. Hans kropp livnärde sig på arbetets frukter, hans själ på främlingskapets bittra tomhet. Främlingskapet är inte bara en dom utan också en nåd. Det har sina goda sidor. Under mina år i Sverige har främlingsskapet gett mig ett unikt tillfälle och gjort mig till en ihärdig samlare. Jag samlar på mitt namn som uppträder i alla möjliga och omöjliga skepnader på olika försändelser.

Jag finner en oförklarlig njutning i dessa förvanskningar, dessa dagliga dopceremonier, denna kluvenhet, som har sin början i namnets klyvning och återuppståndelse i nya variationer. Det vanliga är att man byter ?Q? mot ett ?w?, Abdel-Qader blir Abdel-Wader. Statstjänstemannaförbundet, det fackförbund som jag tillhör, föredrar en djärvare stavning : Taden. Varje gång jag får medlemstidningen från förbundet med mitt havererade namn på den smala adressetiketten, känner jag mig som en kosmisk hjälte: Taden.

En asterixfixerad redaktör valde en gång en matchande kombination: Wadyasin. Det händer dock att min namn stavas helt korrekt. En kulturförening, som jag nyligen blev medlem i, skrev namnet och efternamnet rätt. Föreningen har istället valt ett tillägg: De lyfter upp ena delen av gatunamnet till mitt namn, Abdel-Qader Yassine Johannelund. Vilket öde!!

Språket. Det nya landets språk och dess oändliga fallgropar. Min ordlista. Mina ordböcker är sönderrivna. Ska det vara ett ?på? eller ?i? eller vad? Främlingskapet kändes som en blöt trasa på kroppen när man stångades med uttalet av bokstavskombinationen ?sk? eller ?sj?; skön, skyldig, sjö, sjuttiosju.


Jag har varit bara två veckor i Sverige. Jag skulle hem efter en sen kväll hos en ny bekant. I en mörk gångtunnel stoppades jag av en man beväpnad med en skruvmejsel. Han sade något som jag inte förstod. ?I do not speak Swedish... Ich spreche kein Schwedisch? sa jag på engelska och tyska för att avvärja ett omöjligt samtal. ?Give me your money!? sa mannen snabbt.

Dagen efter skrev jag ett brev till mina vänner i Beirut : ?Jag behöver förmodligen inte lära mig ett ord svenska här. Ty i Sverige talar även tjuvarna engelska och tyska.? Men jag misstog mig. Jag nådde aldrig till vardagens små mysterier med det engelska språket. Jag kavlade upp ärmarna och plöjde språket, som vore det en åker.

Jag grips av helig ilska när jag hör en del infödda basunera: ?Alla som kommer hit måste lära sig språket!? Tror man verkligen att människan väljer tystnaden frivilligt? Tror man verkligen att främlingen är en masochist, som njuter av att höra rösternas ständiga brus utan att kunna skilja orden åt?

Tror man verkligen att främlingen inte försöker bryta sig loss från stumhetens genomskinliga skal som suger åt sig ordens innehåll och lämnar kvar ett förvirrande brus? Förr eller senare försöker alla. Helhjärtat. Men en del når aldrig till språkets hemliga vrår. En del blir språkliga krymplingar, deras krafter sinar redan vid farstun.


Jag har mött flyktingar, som var sårade i själen, att de uppfattade exiltillvaron värre än fångenskap. De främmande orden studsade som små gummibollar på deras monumentala ångest. Jag har mött kraftfulla bondkvinnor från slätterna i Afghanistan och Indien, som kunde väve mjuka, vackra mattor med underbara motiv. Men deras skickliga händer hade aldrig hållit i en penna. Tumavtryck var deras sigill. De hade flytt hungern och döden. Tystnaden och främlingskapet var deras tribut åt mättnaden och livet.

Jag grips av en helig ilska när jag ser denna ingenjörsmentalitet dra sina raka linjer och nittiogradiga vinklar. Lyckades Karl-Oscar och Kristina bemästra de främmande glosorna i landet bortom Atlanten? Lärde sig de svenska bönderna, som flydde hungern, att sjunga på engelska?

Det sägs att intoleransen mot främlingen beror på okunskap. Jag säger att okunskap om främlingen beror på att den infödda inte känner till sitt förflutna, tror att nuet är det förflutna och framtiden. Främlingskapet är vår tribut åt de som är främlingar i sin egen historia.

Främlingskapet har lärt mig att använda språken i cyniska syften. Det är min lilla, alldeles privata, exklusiva hämnd. Men är det bara det nya språket? Sveriges statliga verk och kommunala förvaltningar är oerhört skickliga att informera främlingen om den egna myndigheten. De gör det på främlingens eget språk. Det är bra. Men livet består inte blott av myndigheter.


Kunskap om försäkringskassans rutiner är nödvändiga, men rutiner skapar inte samhörighet. Det gäller också att lära sig nacka en nordisk gammelgädda. Och det kan inte myndigheten lära ut. Myndigheter nackar inte gammelgäddor på arbetstid.

Ingen kan förneka att Jokkmokks-Jokke är umbärlig för livet. Och ändå känner alla infödda, med förståndet i behåll, vem han är. Jokkmokks-Jokke är en av de osynliga portarna till samhörigheten. Det finns hundratals av dem. Vägen till dessa små, osynliga portar går genom en svårtillgänglig terräng. Vi hankar oss fram. En del av oss tar sig igenom. En del hinner bara halvvägs. En del blir inte insläppta när de kommer fram. Men vi hankar oss fram, oförtröttligt. Gulli Gullan Kucku är min extravaganta tribut åt samhörigheten.

Kulturkrockar. Jag har råkat ut för dem. Flera gånger i tvättstugorna. Jag tänjde ut min tvättid med några minuter. Svenskarna blev rasande. Jag visste inte att ett par minuters tvättid var lika värdefullt som ett par Volvoaktier. Numera har jag stor respekt för tvättstugorna. Jag går in i dem, som en troende går in i det allra heligaste i templet.


En gång gick jag på trottoaren. Jag höll till vänster. Jag mötte en äldre dam som kom från motsatt håll. När jag var på väg att ta steget ill höger och runda henne, med ett svagt leende på läpparna, väste damen av ilska : ?Lär dig att gå som folk!? Vänligt sade jag till damen att jag inte var en bil. ?I Sverige håller man sig till höger när man går.? blev damens upplysande svar. Högertrafik på trottoaren är min tribut åt anpassningen.

I ärlighetens namn måste jag dock erkänna att jag då och då lyder Ludvig van Beethoven : ?Jag lär mig reglerna för att bryta mot dem.? Jag har märkt att också de infödda gör det. När man kan de oskrivna konventionerna, blir det lättare att bryta mot dem utan att det uppstår kulturkrockar.

Nu kan jag konventionerna. Jag talar tyst i bussen, och undviker att skratta högt på offentliga platser. Men i rent didaktiskt syfte lämnar jag då och då högerfilen och går på vänster sida av trottoaren. Jag ser att en del infödda följer efter mitt osvenska beteende. Jag blir förtjust. Kaoset på trottoarer är mitt infantila vapen mot likformigheten.


Visst finns det mera allvarliga kulturkrockar! De ska inte bagatelliseras. Men de ska inte heller förstoras, uppfattas som omöjliga hinder. Ty det är de inte. Det finns vissa kulturyttringar, som utan att strida mot svensk lag kommer på kant med inhemska värderingar, normer, uppfattningar, och smakriktningar. Kantiga kulturyttringar slipas bäst av tidens och förnuftets egen rasp. Sverige är inget evigt mysterium, som viskar sina hemligheter enbart till de invigda.

Ibland får jag beröm, rent av komplimanger: ?Du är nästan svensk!,? säger man. Så länge vardagen ställer ett faktiskt krav på etnisk äkthet, som enda norm för svenskhet, kommer jag alltid att förbli ?nästan svensk?. Denna uppfattning berör mig endast marginellt. För övrigt trivs jag förträffligt bra med att vara den jag är.

Mitt palestinska kulturarv och mitt arabiska modersmål är en del av mig, som jag är stolt över. Därmed är det inte sagt att jag inte kan bli en del i ett annat kulturarv, som inte var mitt från födseln. Jag har också blivit det, i varje fall ?nästan?. En del av mig är svensk, en annan grek, en tredje romersk, en fjärde arab, en femte...

Jag är däremot svensk medborgare sedan många år tillbaka. Mitt svenska medborgarskap för med sig en rad förpliktelser, som jag är lojal mot. Men jag undviker att köpa svenska tomater, som är tydligt skyltade vid grönsaksdisken.

De är helt enkelt för dyra, och smakar inte som en tomat ska smaka. Att jag inte äter svenska tomater är, tror jag, ingen indikation på att jag är illojal mot Sverige, och borde inte räcka för att återkalla mitt medborgarskap. Då och då köper jag svensk gurka. Men jag hoppar inte ur soffan när Tre Kronor gör mål mot Bulgarien. För en del är hoppandet det högsta formen av patriotism.... Jag är ingen patriot.


Jag hoppar däremot högt av glädje och sjunker eftertänksamt tillbaka när jag läser Jan Myrdals kortprosa, och finner en sällsynt njutning i Tomas Tranströmers dikter. Jag är också stolt över att dela medborgarskap med Olof Palme, Olof Lagercrantz, Sara Lidman, Ingrid Segerstedt Wiberg, Jan Myrdal, Bengt Westerberg... Men jag är framför allt stolt över att tillhöra samma släkte som Homeros, Euripides, Voltaire, Gandhi, Ibn Rushd, Nazim Hekmet, Gracia Lorca, Nelson Mandela, Rabindranath Tagore, Fayez Ahmed Fayez...

Detta ?nästan svensk? hade känts outhärdligt om det hade varit ett uniformt krav. Det är det inte. Under mina år i detta nordiska rike har jag träffat tillräckligt många underbara människor; vidsynta, toleranta, engagerade, nyfikna. För dessa människor är jag den människa jag är; med mina dygder och synder, med mina färdigheter och min tafatthet. Dessa människor är mitt motgift mot främlingskap.

Detta ?nästan svensk? bekymrar mig dock när jag tänker på barnen. Det skrämmer mig att ögon- och hårfärg, och ibland ett utländskt namn uppfattas av en del som den absoluta måttstocken för jämlikhet. Missförstå mig inte! Jag menar inte bara de som förvandlar människor med annorlunda ögon- och hårfärg till måltavlor, utan också de som håller tyst. De är många fler än bödlarna. Men också de kan skjuta lika dödligt. Deras kulor är tystnaden. Jag minns Selma Lagerlöfs ord om den mäktiga svenska tystnaden inför Nazismens förföljelser under 1930-talet : ?Den som tiger samtycker.?


2007 följde jag ett antal sexåringar till Naturhistoriska museet i Göteborg. I ett horn, bland alla uppstoppade djur, hittade vi en bildsvit som åskådliggjorde Charles Darwins evolutionsteori. Bilderna av apor och män intresserade barnen. De undrade. Jag berättade om Darwins teori om aporna och människans ursprung. Sedan skingrades barnen för att titta på andra intressanta djur. Men en flicka stannade kvar vid bildsviten. Hennes ögon var svarta som två mogna vindruvor. Hon tittade på bilderna än en gång och frågade mig: ?Härstammar också svenskarna från aporna?? Min innersta önskan är att vi ska lyckas skapa ett jämlikt samhälle för alla, utan att behöva ta svängen förbi apstadiet.

Min granne är lång och rödhårig. En ?typisk? svensk. Vi ser samma utsikt från våra vardagsrumsfönster. Vi har säkert avvikande uppfattningar i vissa politiska och sociala frågor. Men vi har för det mesta samma vardagsbekymmer... Vi måste ha rena strumpor när vi ska gå till jobbet, och köpa nya kalsonger när våra gamla blir utslitna. Men det finns en sak som skiljer mig från min granne:

Som barn bodde jag i ett trähus i Beirut. Ett hus med tre våningar som var byggt på en av Beiruts fem kullar. Mitt rum låg på tredje våningen. Rummets enda fönster vette ut mot takåsarna, som störtade brant ner i den sagolika utsikten av den gamla, utslitna metropolen ? majestätiska moskéer med sina smäckra minareter, grekisk-ortodoxa små kyrkor, synagoger, den gamla hamnen, hundratals farkoster korsande det blåsvarta vattnet, biografer där mina barndomshjältar låg begravda i hundratal... och ruinerna av en stor bysantisk akvedukt.


På eftermiddagarna, när jag var klar med mina läxor, satt jag vid fönstret i timmar, och drömde mig bort i denna drömlika utsikt. Jag tyckte mest om vårarna. Då kom de första storkarna. De satt orörliga på akveduktens höga murar, trötta och resignerade efter den långa färden. Deras kroppar brann som vita offereldar i det täta skymningsljuset, kastande långa, fladdrande skuggor på akveduktens stenmurar.

Det är den enda bild, som skiljer mig från min granne. Denna bild är min barndom, mitt fosterland. För övrigt försöker jag, efter förmåga, vara en del av mänskligheten. En människa bland människor.

Rekommenderade artiklar

Robotfolket - Årets viktigaste bok?

Det här är en bok jag varmt rekommenderar till alla som är det minsta nyfikna på hur världen fungerar bakom ridåerna och som älskar att dyka ner i en spännande äventyrsroman samtidigt som man får en chans att växa som människa.

© 2019 Läsarnas Fria