Könsneutrala mustascher | Läsarnas Fria

LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Debatt
Lennart Andersson

  • Lennart Andersson ifrågasätter den könsneutrala äktenskapslagstiftningen och menar att de till intet förpliktigande ”mustasch-lagarna” breder ut sig i Sverige.
Läsarnas Fria

Könsneutrala mustascher

Hur kan en lag stiftad i ett patriarkalt, heteronormativt samhälle, någonsin kallas könsneutral, skriver Lennart Andersson. Han ifrågasätter den könsneutrala äktenskapslagstiftningen.

Det var en gång ett land i norra Europa som eftersträvade jämställdhet. Man hade kommit längre än alla andra länder. Ta till exempel gatuvåldet. Det fanns överallt i Europa. Men i landet i norr var det jämlikare. Där drabbades alla, till och med statsministern och utrikesministern! Men i detta land var skäggiga och mustaschprydda personer överrepresenterade inom styrelser och andra beslutande organ. Det var inte bra. Vad göra? Jo, man stiftade en lag som stadgade att samtliga innevånare i landet hade rätt till mustasch, alternativt skägg i särskilda fall. Denna lag gav alla möjligheter. Det var en jämställdhetslag att vara stolt över! Men hur gick det för alla dem med löjligt liten eller ingen skäggväxt alls? Blev det bättre för dem? Ökade jämställdheten för dem?


Vi lämnar sagans land och går till verkligheten. I konungariket Sverige gäller från och med maj månad 2009 en lag om könsneutrala äktenskap. Regeringen är nöjd med att äntligen vara överens, fast de inte är det (puh, en sån långbänk!). Riksdagen har röstat över blockgränser och ideologier (halleluja!) och hbt:are har festat (tjosan hoppsan, nu är vi lika!). För vad då?

Hur kan en lag stiftad i ett patriarkalt, heteronormativt samhälle, någonsin kallas könsneutral. Och dessutom handlar det om en äktenskapslag. Politik är tydligen det omöjligas konst.

Varför skulle jag, och för den delen hela samhället, må bättre av att anpassas till traditionella, heteronormativa strukturer? Det är ju samma skitsnack som avvikare alltid fått höra:

– Ju mer lik du blir ’oss normala’, desto mer kommer vi att tolerera dig, lille vän.

Sånt skitsnack blir inte bättre av att det finns medlöpare i avvikargrupperna. Det finns alltid de som fascineras av möjligheten att närma sig makten genom anpassning.


Det är en absurd lag som nu införts i Sverige. Under flammande paroller om likaberättigande och ett mångfaldigare Sverige, har man ytterligare befäst en otidsenlig och inskränkande lagstiftning. De som röstade mot lagen är egentligen de enda som vunnit på denna mustasch-lag! Äktenskapet är dött, länge leve äktenskapet!

Den svenska regeringen har dessutom under våren överlämnat ytterligare ett obegripligt lagförslag till riksdagen, en lag om språken i Sverige. Där skrivs att svenska är Sveriges språk. Behövs det en lag för att säga det? Vem behöver i så fall den lagen? I lagen definieras också fem språk som Sveriges officiella, nationella minoritetsspråk. I ytterligare en paragraf nämns det svenska teckenspråket.

Lagen stadgar att ’det allmänna’ ska ha ett ansvar för dessa sex språk. Men inget sägs om hur detta ansvar ska se ut, inget om ekonomiskt stöd, inga krav på hur ansvaret ska genomföras i praktiken.

För de fem nationella minoritetsspråken finns en separat lagstiftning som fortsatt ska gälla. Men för teckenspråket finns ingen sådan lag. Och det nya lagförslaget anger bara ett ospecificerat ansvar. Men har inte det allmänna alltid haft ansvar för teckenspråkiga i Sverige?


Jag är hörande och teckenspråkig i mina kontakter med mina döva vänner. I våra samtal kommer vi ständigt in på de problem som uppkommer i det hörande samhället – okunskap, brist på tolkar, dåligt utnyttjande av visuell teknik med mera. Från officiellt håll har man påstått att teckenspråk inte skulle vara ett språk, man har till nöds betraktat det som ett slags tekniskt hjälpmedel. Man har metodiskt tvingat döva att tala. Det hörande samhället har aldrig förstått teckenspråkets roll som kulturbärare i en döv kultur.

Vad tillför lagen för nytt? På vilket sätt skulle den förbättra teckenspråkiga personers situation i dag? Vad hjälper en lag som säger att samhället skulle ha ett ansvar för teckenspråket? Det hörande samhällets ansvar för den teckenspråkiga kulturen har hittills varit bedrövligt dåligt.

Lagen verkar snarare vara till för att låta den hörande svenskspråkiga majoriteten fortsätta se Sverige som ett enspråkigt land där det ankommer på de språkligt avvikande att anpassa sig. De kan ju lära sig svenska! Eller börja odla mustasch...


Mustasch-lagstiftningen breder ut sig. Till intet förpliktande lagparagrafer, som kan tas fram och dammas av i valtider för att få lite röster. Avvikarna gör sin insats som marginalväljare. Sedan återgår allt till detsamma. Och det jämställda samhället förpassas till sagornas land.

 

Rekommenderade artiklar

Robotfolket - Årets viktigaste bok?

Det här är en bok jag varmt rekommenderar till alla som är det minsta nyfikna på hur världen fungerar bakom ridåerna och som älskar att dyka ner i en spännande äventyrsroman samtidigt som man får en chans att växa som människa.

© 2019 Läsarnas Fria