Papperslapparnas fantasiekonomi | Läsarnas Fria

LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Reportage
Michael Delavante

  • Maktens män samlade – vårmöte för IMF och Världsbanken 2009.
Läsarnas Fria

Papperslapparnas fantasiekonomi

Michael Delavante berättar vidare om hur skapade konjunkturer och ekonomiska depressioner används för att styra politik och ekonomiska system världen över. Denna vecka fokuserar han på Världsbanken och IMF.

Man måste ha klart för sig att de som verkligen besitter makten här i världen inte är de politiker som syns på TV och i tidningar. För att hitta de verkliga makthavarna måste man följa pengarna. De som har makten över pengarna har också makten över världen och det är följaktligen de som styr i realiteten. Deras hantlangare, varav de flesta är helt omedvetna om den större agendan, återfinns bland organisationer som Royal institute of international affairs, Council of foreign relations, Bilderberggruppen, Romklubben och Trilaterala kommissionen. De är, vad vissa kallar, en skuggregering, som oftast verkar utan att synas.

Redan 1922 publicerade New York times ett citat av förre presidenten Theodore Roosevelt, som hade avlidit 1919, som löd: ”Dessa internationella bankirer och Rockefeller standard oil-intressen kontrollerar majoriteten av nyhetstidningar och kolumnerna i dessa tidningar som klubbar statliga tjänstemän till lydnad eller avsked om de vägrar åtlyda den korrupta klick som utgör den osynliga regeringen.”

Och president Roosevelt hade helt rätt. Vid ett senatsförhör 1912 angående privilegier och val presenterades ett brev skrivet av Rockefellers agent i kongressen, Joseph Sibley, till John D Archbold i Rockefellers standard oil. I brevet skrev Sibley bland annat följande:

”Det behövs en effektiv litteraturbyrå, inte för en dag eller en kris, utan en ständig kontroll av pressen och andra dylika vägar. Det kommer att kosta pengar, men det blir billigast i längden.”


De stora effekterna av elitens börsspel under 20-talet kom 1932. När Storbritannien höjde räntan det året gjorde Frankrike och USA likaså och 1933 var nästan 25 procent av amerikanska arbetare utan jobb. Följden av kraschen och dess efterspel blev även att Tysklands ekonomi kollapsade. De tyska arbetarnas och tjänstemännens löner sänktes och skatterna höjdes samtidigt som cirka 25 procent av de tyska arbetarna saknade arbete. Inom kort var sex miljoner tyskar arbetslösa.

Grunden var därmed lagd för Hitler och hans nationalistparti som med stor skicklighet spelade på det tyska folkets missnöje. Naturligtvis hade han inte kunnat göra det han gjorde om han inte sponsrats av bankirerna och affärsmännen i framför allt USA och England, vilket jag tidigare berättat om i artikeln Profit Uber alles.


Efter att ha traumatiserat och utmattat massorna i världen med andra världskriget var det dags för elitens nästa steg: 1944 grundlades Världsbanken och IMF vid en konferens på hotellet Bretton Woods vid Mount Deception, genom ett samarbete mellan USA:s representant från finansdepartementet Harry Dexter White och Storbritanniens representant John Maynard Keynes. När Bretton Woods skapades så fick eliten det stora greppet om världens finanser. Det officiella syftet var att se till att 30-talets finanskriser och kaos aldrig mer skulle inträffa. Därför ville världens mäktigaste stater skapa en ny och tryggare världsordning. Man gjorde klart att viktiga säkerhetsintressen låg bakom: Lån till återuppbyggnaden av Europa och Japan efter det andra världskriget och lån till tredje världen, det vill säga de fattiga utvecklingsländerna.

Det verkliga syftet var att dränka så många länder som möjligt i skulder, genom att låna ut pengar som egentligen inte existerar och sedan kräva ränta på dem. Den enorma utsugningen av tredje världen och deras oförmåga att betala av skulder har sedan ofta inneburit att de istället blivit tvungna att överlåta stora landområden och naturtillgångar till långivarna som sedan exploaterat dessa in absurdum.


Nobelpristagaren och nationalekonomen Joseph Stiglitz, som i flera år var chefsekonom på Världsbanken, har beskrivit hur IMF under 80- och 90-talet tvingade länderna i Asien, Afrika och Latinamerika att göra samma kreditavregleringar som den svenska riksbanken gjorde 1985. Resultatet? Inflation och börsbubblor skapade av dolda odemokratiska krafter. Därefter krävde IMF att nyliberala reformer måste införas.

Tekniken är alltså följande: Först skapar centralbankerna ekonomiska PROBLEM.

Därefter får vi en REAKTION från folket som kräver att något görs.

Slutligen presenterar eliten sin LÖSNING, vilken leder till det de redan från början planerat, bland annat att välfärden skärs ner och ersättningsnivåerna sjunker.


I en mycket avslöjande intervju med den suveräne journalisten Greg Palast förklarade Stiglitz hur IMF opererar:

Det första steget är PRIVATISERING, vilket Stiglitz säger snarare borde kallas korruptifiering. Hellre än att motsätta sig försäljning av statliga industrier säger han att nationella ledare, med Världsbankens krav som medel för att tysta lokala kritiker, glatt sålde ut sina elektricitets- och vattenföretag. ”Man kunde se deras ögon vidgas” vid utsikterna till 10-procentiga provisioner, utbetalda till schweiziska bankkonton, bara för att dra bort några miljoner från försäljningspriset på de nationella tillgångarna.

Det andra steget är AVREGLERING av kapitalmarknaderna. I teorin innebär avreglering av kapitalmarknaderna att investeringskapital kan flöda in och ut. Tyvärr, som i till exempel Indonesien och Brasilien, flödade kapitalet bara ut. Stiglitz kallar detta för ”heta pengar”-cykeln. Pengar kommer in till spekulation i fastigheter och valuta men flyr sedan vid minsta tecken på problem. Ett lands reserver kan tömmas på dagar eller timmar. När det händer kräver IMF att dessa länder ska höja sina räntor till 30 procent, 50 procent, 80 procent för att locka spekulanterna att komma tillbaka med landets valutareserv.


Det tredje steget är MARKNADSBASERAD PRISSÄTTNING, ett finare uttryck för att höja priserna på mat, vatten och hushållsgas. Detta, förklarar Palast, leder till steg tre-och-ett-halvt: det som Stiglitz kallar IMF-upploppen.

”IMF-upploppen är plågsamt förutsägbara. När ett land är ”nere för räkning, drar IMF nytta av situationen och pressar ut den sista blodsdroppen ur dem. De skruvar upp värmen tills, slutligen, hela grytan exploderar, som när IMF avskaffade subventionerna för mat och bränsle för fattiga i Indonesien 1998.”

”Resultatet var förutsägbart”, sa Stiglitz om tidvattenvågorna av ”heta pengar” i Asien och Latinamerika. Högre räntor förstörde egendomars värde, ödelade industriproduktion och tömde länders kassakistor.

Med andra ord: Problem – Reaktion – Lösning. Ett klassiskt trick använt sen lång tid tillbaka.


Stiglitz sa också: ”IMF styrs av fria marknadens fundamentalister!” Ett fjärde steg är vad IMF skrattretande nog kallar ”strategi för fattigdomsbekämpning”: FRIHANDEL. Stiglitz liknar frihandel på WTO-vis med opiumkrigen, förklarar Palast. ”Det handlade också om att öppna upp marknader”, sa han.

”På samma sätt som på 1800-talet river amerikaner och européer i dag ner hinder för handel i Asien, Latinamerika och Afrika, medan de skyddar sina egna marknader mot tredje världens jordbruksproduktion.”

Inte undra på att Stiglitz fick sparken från världsbanken. Han hade ju den dåliga ovanan att säga sanningen. Palast berättar också om hur BBC och The Observer i USA fick tag på flera dokument inifrån Världsbanken, stämplade konfidentiellt, begränsat eller får ej exponeras. I ett av dem, ”Interimistisk landsplan för bistånd” gällande Equador, påstår Världsbanken att de förväntade sig att deras planer skulle ge upphov till ”sociala oroligheter” för att använda deras byråkratiterm för en nation i brand. Den hemliga rapporten noterar att strategin att göra USA-dollarn till Equadors valuta har pressat ner 51 procent av landets befolkning under fattigdomsgränsen.


Världsbankens plan för ”bistånd” förordar helt enkelt att sociala stridigheter och lidande ska bemötas med ”politisk fasthet” och ännu högre priser, skriver Palast. Hur fungerar då det ekonomiska systemet? Nästan alla skapade krediter och lån i världen består till 92 procent av luft. Detta är ett faktum. De pengar som människor får i handen är tryckta spelmarker. Papperslappar med symboler som inte längre är kopplade till guld, silver eller något annat av värde. Vanligtvis har varje bank tillräckligt med mynt och sedlar för att klara de dagliga transaktionerna men vid större lånebelopp använder man däremot sällan några sedlar och mynt.

Dessa lån är krediter och existerar bara genom ett dataprogram som tickar fram ränta och amorteringar. Faktum är fortfarande att banken behöver bara ställa upp med 8 procent enligt gällande lag, resterande 92 procent är luft som består av dataprogram som tickar fram räntan och amorteringarna. Det här är anledningen till att när en finansiell panik uppstår och människor rusar till banken för att ta ut sina pengar så kastar sig bankirerna på låset och vägrar släppa in kunderna i banken, vilket vi kunde se på tv-bilder under Asienkrisen för flera år sedan till exempel. Det finns helt enkelt inga pengar att ta ut, annat än i fantasin.

Asienkrisen var dock bara ett mindre experiment av eliten för att testa centralbankernas system inför deras nästa stora uppgift, vilket är att skapa en globalt kontrollerad recession som sedan går över i en depression där man kräver globalt hårdare kreditåtstramningar och bereder vägen för nästa steg i agendan.

Rekommenderade artiklar

Robotfolket - Årets viktigaste bok?

Det här är en bok jag varmt rekommenderar till alla som är det minsta nyfikna på hur världen fungerar bakom ridåerna och som älskar att dyka ner i en spännande äventyrsroman samtidigt som man får en chans att växa som människa.

© 2018 Läsarnas Fria