En tv-profil inpå bara skinnet | Läsarnas Fria

LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Kultur
Stig Åke Stålnacke

  • Ingela Agardh, saknad av Stig Åke Stålnacke.
Läsarnas Fria

En tv-profil inpå bara skinnet

Litteratur
Den största nyheten FÖRFATTARE: Ingela Agardh FÖRLAG: Libris förlag

Det var en tid när jag arbetade en hel del för Sveriges television. Jag var frilans och gjorde mest inslag om konst och kultur ur det lokala (skånska) perspektivet. Under en sådan period är det ganska självklart att man ägnar mycket tid och uppmärksamhet åt att studera kollegors sätt att arbeta. Man blir ju självfallet nyfiken på andra tv-profilers väg att nalkas sitt jobb och ta sig an vad de har att skildra.

På SVT fanns en reporter som jag till en början inte kunde förlika mig med. Det var Ingela Agardh, som jag ofta lyssnade till och kikade på. Hennes sätt att leda programmen störde mig. Jag visste inte riktigt var det var hos henne som störde mig, som stötte bort mig.


Kanske berodde det på ett drag hos henne som påminde mig om mina egna brister. Nämligen självcentreringen. Jag märkte efter ett tag att Ingela Agardhs framtoning i tv-rutan handlade störande mycket om reportern själv och mindre ofta om det som skulle avhandlas. Hon led av den vanliga ”tv-sjuka” som så många i tv drabbas av, nämligen att stå i vägen för själva programmet och sätta sig själv i fokus.

Och till min fasa insåg jag att jag själv inte sällan drabbades av samma sjuka. Det är lätt att som reporter eller tv-krönikör glömma bort att man ska underordna sig ämnet och inte hela tiden göra upp bilder av sig själv.


Ingela Agardh är nu död. Hon skrev en bok om sin tid på tv innan hon gick bort och i den volymen talade hon också om att hon hittat en tro, blivit en troende person. Blivit ”frälst” som det brukar kallas. Och efter att ha läst boken har jag nu helt ändrat uppfattning om Agardh.

Nu har jag alltså nogsamt läst hennes bok Den största nyheten. Och till min stora glädje finner jag här en mycket sympatisk Ingela Agardh, som jag har mycket lätt att tycka om och känna igen mig i. Här kanske vi ska lämna den personliga tron eller frälsningen åt sidan. Den får bli vars och ens privata hållning i livet. Men kvar står det faktum att det är svårt att ta sig fram som journalist i dag utan att själv utsätta sig för en granskning, av det egna jaget och det egna syftet med ens jobb.


När Ingela Agardh i slutet av sitt liv var ute och talade för offentligheten om sitt yrke och sina livsval så är det mycket jag känner igen mig i. Bland annat talade hon om den ”sjuka” som i dag breder ut sig inom yrket, och i hela samhället, där man till exempel alltid ska framstå som en mycket ”duktig” person. Agardh skriver sålunda:

”Vi ska vara så lyckade i Sverige, i allt, hela tiden. Massmedia bidrar till den missuppfattningen. Jag vill säga att man kan ha en halvlyckad hustru, Sveriges sämsta telefonavtal och dyr oljeledning och ha det ganska bra ändå. Vi måste inte klara allt. Vi kan inte klara allt.”


Sådana erfarenheter har många av oss. Kraven på oss, och inte minst dem vi ställer på oss själva, är inte sällan orimliga. Och detta punkterar Ingela Agardh. Och hon gör det sympatiskt och med en nödvändighet. På en annan plats i boken skriver hon:

”Vi kan inte klara den aktiva perioden i ständig framgång. Jag har bildat en förening med mig själv som enda medlem: De halvmisslyckades förening. I den får man vara både och. Både begåvad och korkad, vacker och ful, handikappad och fullt frisk, samtidigt.”

Det är den Ingela Agardh som jag saknar. Kanske saknar jag också den troende Ingela. Den Ingela som var beredd att erkänna att man inte kunde klara av att fixa alla krav som ställs. Kanske är det så att vi måste hämta kraft från annat håll? Kanske är vi inte oss själva nog, kanske vi behöver hjälp av en kraft som ligger utanför oss själva?

Rekommenderade artiklar

Robotfolket - Årets viktigaste bok?

Det här är en bok jag varmt rekommenderar till alla som är det minsta nyfikna på hur världen fungerar bakom ridåerna och som älskar att dyka ner i en spännande äventyrsroman samtidigt som man får en chans att växa som människa.

© 2018 Läsarnas Fria