Tre resebrev från Västbanken | Läsarnas Fria

LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Reportage
Jonas Ström

  • I dag är Yanoun helt omringat av utposter.
Läsarnas Fria

Tre resebrev från Västbanken

Jonas Ström befinner sig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd. Han berättar här i tre resebrev om situationen på Västbanken.

Yanoun – omringad av bosättare


Yanoun, Västbanken. Av de 2,5 miljoner palestinier som bor på Västbanken bor bara cirka 100 i denna lilla by, 12 kilometer sydost om Nablus på nordöstra Västbanken. Men det brukade bo fler människor i Yanoun. Närmare tre gånger så många. Men efter kriget 1967 och därmed ockupationens början har det på de flesta bergstopparna i trakterna runt Nablus, och detta är ett bergigt landskap, upprättats antingen en israelisk bosättning, en israelisk utpost, ett israeliskt vakttorn eller en israelisk armépostering. Detta har såklart påverkat det vardagliga livet i de palestinska byarna avsevärt, och Yanoun är inget undantag. Snarare tvärtom. I dag är Yanoun helt omringat av utposter från den närliggande bosättningen Itamar på de bergstoppar som stänger in Yanoun i en dal. Utposterna är utskjutande mindre bosättarsamhällen från de redan etablerade bosättningarna och dessa utposter är illegala även enligt israelisk lag, inte bara internationell lag. Enligt folkrätten (fjärde Genèvekonventionen) är all förflyttning av israeliska medborgare in på ockuperat område illegal, dvs även de redan etablerade bosättningarna.


Efter de oroligheter som följde efter den andra intifadan (det palestinska upproret) år 2000 blev situationen till slut ohållbar för invånarna i Yanoun och år 2002 flydde alla byborna efter upprepade trakasserier från de lokala bosättarna. Det var inte ovanligt att de beväpnade bosättarna kom ner från bergen och dödade lammen, misshandlade invånarna eller badade i vattenkällan som byborna använder till dricksvatten. Efter flykten till närliggande byar och släktingar eller vänner, uppmärksammades Yanouns öde i media och bland solidaritets- och fredsorganisationer då det var första gången som ett helt palestinskt samhälle tömdes på sina invånare sedan kriget 1948. Sedan dess är det alltid några internationella observatörer på plats i byn, sju dagar i veckan.


Men det är inte nödvändigt för bosättarna att fysiskt komma ner till Yanoun för att påverka bybornas liv; bosättarnas närvaro tillhör ändå vardagen i Yanoundalen. Mark konfiskeras och en stor del av palestiniernas jordbruksområden har helt enkelt blivit omöjlig att använda då byborna känner sig hotade när deras olivlundar eller åkermark ligger nära gränsen till en utpost. Flera starka strålkastare lyser ner över Yanoun när solen gått ner och påminner invånarna i byn om bosättarnas närvaro ovanför dem, med den närmaste utposten bara 400 meter bort.


Samtidigt som det internationella samfundet ökar pressen på Israel att åtminstone frysa utbyggnaden av bosättningarna så ser invånarna i Yanoun utposterna glida längre och längre ner på berget mot byn. Den naturliga tillväxten av redan existerande bosättningar blir bosättarrörelsens livlina; utbyggnaden av utposter blir dess överlevnadsstrategi. I en tidningsintervju berättade nyligen en av Itamars talespersoner stolt att Itamarbosättningen växer varje år och att det nu finns en väntelista för att flytta in.

Itamars borgmästare Moshe Goldsmith, en amerikan från Brooklyn, förklarar öppet i samma intervju att det nu finns åtta ”bergstoppssamhällen”, och tillägger att de är helt legala och byggs med den israeliska regeringens samtycke. På Itamars hemsida kan man läsa den ambitiösa projektlistan där en ny permanent synagoga har högsta prioritet. Bygget av synagogan har redan påbörjats.

Så, för invånarna i Yanoun och i de andra byarna i detta vackra landskap nära Jordandalen är förändringen av den diplomatiska retoriken inte mycket värt när de samtidigt ser att Israels bosättarprojekt fortsätter att definiera deras levnadsvillkor.

 

Friheten att skratta åt det tragiska

Mina systrar och jag, det är vi som är gränspolisen, säger fru Jemal och skrattar hjärtligt åt sitt eget skämt. Resten av familjen skrattar lika hjärtligt med henne.

  Vi befinner oss i Asira, en liten by strax söder om Nablus, hemma hos familjen Jemal som bor längst uppe på berget, i ett av de hus som ligger närmast Yizhar-bosättningen. För en icke-palestinier kan det te sig lite absurt att skämta om att man tillhör gränspolisen, särskilt när man bor närmast bosättarna och allt vad det innebär, vilket fru Jemal och hennes systrar gör. Men man börjar sakta vänja sig vid att skämten och ironin angående den svåra situationen tillhör vardagen på Västbanken. Det är ett sätt klara sig igenom den alldagliga frustrationen; man skrattar åt allt det absurda, overkliga och tragiska som ockupationen för med sig.

Tidigare på dagen besökte vi flyktinglägret Balata i Nablus som med sina 23 000 invånare på mindre än två kvadratkilometer är känt, eller snarare ökänt, för sin trångboddhet men också för sitt starka motstånd mot den israeliska ockupationen. I Balata träffade vi Mohammed Issa som jobbar som volontär för Happy Childhood Club, en organisation som till strukturen liknar en svensk fritidsgård, med schemalagda sång och danslektioner för barnen i Balata. I den sociala utsatthet som ett boende i Balata lätt kan innebära är Mohammeds insatser livsviktiga för barnen som växer upp där och det kan Mohammed intyga – han är själv född och uppvuxen i Balata. När vi pratar om det elände som följde efter den andra intifadan år 2000, med dödskjutningar, dagliga gatustrider och husrivningar frågar Mohammed oss skrattande om vi vill ha en kopp te, och lägger till:

– Även om det kan innebära livsfara!

Mohammed förklarar att det finns en historia i Balata om hur en pojke blev skjuten av en israelisk soldat på ett tak medan han kokade en kanna te. Den israeliska armén rättfärdigade det senare med att de trodde att pojken tillverkade en bomb. Om historien är sann eller falsk verkar inte höra till det väsentliga, det är uppenbart att det är den skruvade ironin som är den drivande poängen. Därför anses det i Balata livsfarligt att blanda vatten, te och socker.


Senare på eftermiddagen sitter vi i trädgården utanför huset hos familjen Soufan i utkanten av byn Burin, söder om Nablus. I solnedgången under vinrankorna pratar vi om familjen Soufans problematiska situation och tittar ut över Jordandalen. Kvällsbrisen svalkar behagligt efter den heta sommardagen. Familjen Soufans hus ligger väldigt nära vägen in till bosättningen Yizhar, och deras mark är kraftigt avskuren av vägar reserverade för bosättare och nya husbyggen uppe på bosättningen.

Fru Soufan, en dam på runt 60 år med ett vackert väderbitet ansikte, säger med ett leende till oss:

– Snart ska vi vara glada om vi kan öppna dörren och lämna huset, och refererar till alla de rörelserestriktioner familjen tvingas leva med. Det är lite svårt att vänja sig vid att alla runt bordet skrattar högt åt fru Soufans skämt, och som svensk är det fortfarande lätt att sätta skrattet i halsen.


Det tar ett tag att anpassa sig till den bittra palestinska ironin, som verkar vara livsviktig för att klara de vardagliga hinder som en vanlig dag för en vanlig jordbruksfamilj på Västbanken innebär. Ett sätt att orka.

Det finns inte många sätt att ventilera den frustration som är en konsekvens av ockupationens ständiga närvaro, men för Mohammed och för familjerna Jemal och Soufan finns alltid skrattet och skämtet tillgängligt för att tillfälligt lätta på trycket.

Den israeliska ockupationsmakten kan beröva det palestinska folket på de flesta friheter, men friheten att skratta är tydligen inte en av dem.

 

Ett förbjudet hus på förbjuden mark

Fredag förmiddag i slutet av augusti. Det är varmt, solen steker och det är nästan ingen vind att tala om. Det är dagen innan Ramadan börjar så det ovanligt heta vädret kommer snart att påverka den muslimska befolkningens vardag som från och med imorgon varken får dricka eller äta medan solen är uppe under en månad. Men det är också några timmar innan sabbaten, Shabbat, som infaller varje fredagskväll till lördagskväll och det är egentligen därför som vi, likt de flesta fredagar och lördagar, stannar kvar i Yanoun. Många bosättare kör inte bil på sabbaten utan tar istället promenader för att hälsa på andra bosättningar i området runt Nablus och korsar ofta palestinska byar på vägen. Eller tar helt enkelt bara en promenad genom de vackra men torrlagda olivlundarna på bergssluttningarna längs Jordandalen. Ibland stannar de vid Yanouns vattenkälla för att svalka sig mot värmen och låta hundarna dricka. Och de är alltid beväpnade.


Jag tar min bok, Shantaram av Gregory David Roberts, och går för att leta upp ett olivträd i en dal som ligger i anslutning till byn där jag kan sitta i skuggan och läsa. Och där jag kan observera. För bara några hundra meter framför mig där jag sitter ligger flera byggnader uppe på höjden; några påbyggda husvagnar, ett enkelt plåtskjul, några enkla stålkonstruktioner och ett växthus. På ett av de husliknande byggnaderna framför mig byggs just nu en ny utbyggnad, vilket kommer göra huset dubbelt så stort. En man rör sig sakta i värmen, lyfter upp brädor på en stege. Han spikar på ett nytt tak och hammarslagen ekar högt genom luften. Han är klädd i säckiga beiga kläder och bär en sjal på huvudet i skydd för solen.

Det är en högst verklig man, till synes i min egen ålder, som arbetar metodiskt framför mig men han känns ändå skrämmande overklig.

Overklig för att han olagligt spikar på ett olagligt hus på olaglig mark; i själva verket är mannen själv olaglig bara genom att befinna sig på kullen framför mig. Han gör just nu, samtidigt som jag noggrant iakttar honom, ett hus som inte ska få finnas dubbelt så stort. Men mannen och byggnaderna känns också overkliga i relation till allt storpolitiskt prat om frysningar av bosättningar, två-stats lösningar och toppdiplomatiska anklagelser om antisemitism. Vad skulle det bli för reaktioner om jag gick fram till mannen i de säckiga byxorna och bad honom sluta spika på det förbjudna huset?


Märker att jag tappat intresset för boken. Den undre världen i Bombay som beskrivs i boken känns mindre lockande i sammanhanget. Att befinna sig på det ockuperade Västbanken innehåller så mycket komplexitet: det som inte får finnas finns, och det man säger man ska göra, det gör man inte. Jag tar en sista titt på den arbetande mannen på andra sidan dalen, den del av berget varken jag eller invånarna från Yanoun får gå till fast det alltid tillhört familjerna från byn. Där de i generationer har vallat sina får. Mannen jobbar obemärkt vidare på att fördubbla storleken på sitt förbjudna hus. Och jag tar min bok och går tillbaks till vårt hus för att vila en stund inne i svalkan. Till och med i skuggan av olivträdet är det för varmt nu.

Rekommenderade artiklar

Robotfolket - Årets viktigaste bok?

Det här är en bok jag varmt rekommenderar till alla som är det minsta nyfikna på hur världen fungerar bakom ridåerna och som älskar att dyka ner i en spännande äventyrsroman samtidigt som man får en chans att växa som människa.

© 2018 Läsarnas Fria