Krönika: Glädje, självplågeri och mummel | Läsarnas Fria

LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Krönika
Signhild Hortberg

Läsarnas Fria

Krönika: Glädje, självplågeri och mummel

Vi var på besök på annan ort och tog en promenad i villaområdet med våra vänner. Där såg vi frodiga och välskötta trädgårdar, som vuxit sig prunkande och lummiga i många år. Äppelträden dignade av frukt och vi önskade att vi i alla fall haft ett äppelträd där hemma...

Vid en infart till en tomt, stod en stor tvättkorg av rotting som var fylld av äpplen. Bredvid fanns en skylt: ”VARSÅGOD! Ta för er!” Det fanns påsar att fylla och vi såg nog ut som fågelholkar alla fyra. Vilken bra och generös idé!
Medan vi under skratt och välmående fyllde en påse, dök husets ägare upp. Vi lät honom förstå, att vi verkligen uppskattade hans generösa idé. Hans svar var att han själv blev lika glad och nöjd över att göra så här. Bättre än att frukten blev förstörd, tyckte han. Dessutom kunde han absolut inte ta hand om allt själv. ”Delad glädje är dubbel glädje”, sa han nöjd. Och vi höll med. Vi fick både en god äppelpaj och stekta äpplen tack vare honom.

Antagligen var det inte heller kul att palla äpplen hos honom, för det var ju tillåtet och då blir det inte lika lockande.
Det finns annat som lockar... I alla fall hoppas nog de försäljare som ringer, att man ska lockas av deras erbjudanden om att ”få” olika produkter. Jag är totalt allergisk mot dessa samtal där jag erbjuds något ”gratis”, eftersom jag vet att jag i slutändan ska betala för något i alla fall. Det brukar alltid finnas förpliktelser och dessa klarar jag mig utan. Det jag vill ha går jag och köper i affärerna i stan, där jag kan se och välja av utbudet. Min policy är i alla fall att aldrig vara otrevlig mot de som ringer. Jag tackar artigt – ”tack, men nej tack” och vi skiljs med ett glatt ”hej”.
Under årens lopp har vi ju alla samlat på oss många ägodelar. En del har vi tröttnat på och ersatt med annat. Trots detta står det vi ratade kvar och samlar damm och tar upp plats. Det kan ju komma till nytta vid något tillfälle...

På hösten och våren har jag rensning. Det är ett måste! Man ska ”dödstäda”, sa en vän till mig. Tänk på barnen!
Barnen ja, de lär beställa en container den dagen de ska ta hand om vårt. Bort med allt! Jag vill i alla fall ha ett ord med i laget och säga, att någon välgörenhetsorganisation får det som är användbart. Att gå och grubbla över hur det blir är rent självplågeri.
Varför ägnar man sig åt självplågeri? Man tar på sig bästa hörseln och lyssnar på samvetets enträgna röst, som väser ”varför ställde du inte upp, var det nödvändigt att göra av med pengarna på så dyra skor, måste du vara så pedantisk och gnällig och har du glömt bort att du lovade ..?” Samvetet har en förmåga att svida och verkligen plåga. Det gnager ständigt och jämt.
”Typiskt kvinnligt”, säger han som borstar av sig och lämnar alla självförebråelser därhän. Gjort är gjort och ska inte ältas. That´s it!

Jag har märkt en sak – jag ber gärna att den som säger något, ska vara snäll och upprepa det. Det förvånar mig, för jag hör väl inte illa! Samma sak säger min andra hälft. Han hör väl inte illa! Det är folk som är otydliga och mumlar.
Ibland hör jag otroligt bra, även mummel i en kö till exempel. ”Såg du Karin på Statt i lördags? Hon verkade ha en frikväll... Och du, såg du mannen hon dansade med hela kvällen? Undrar vad Uffe skulle säga om det? Ska hon skiljas eller tror du hon var otrogen?” De två mumlande vände sig mot den tredje i sällskapet som stod en bit ifrån och pratade i sin mobiltelefon. ”Vi orkar inte stå här, vi går och så ses vi på torget.” Hon med mobilen fick något lystet i blicken och sade halvt viskande till någon i andra änden av telefonen: ”Nu ska du få höra! Karin har träffat en ny man. Hon var på Statt med honom häromkvällen... Nu ska hon skiljas!”
”Mummel i kön kan bli växande frön, som ställer till en hel del, för att någon hörde fel!”

Rekommenderade artiklar

Robotfolket - Årets viktigaste bok?

Det här är en bok jag varmt rekommenderar till alla som är det minsta nyfikna på hur världen fungerar bakom ridåerna och som älskar att dyka ner i en spännande äventyrsroman samtidigt som man får en chans att växa som människa.

© 2018 Läsarnas Fria