Bluesig soul, altcountry och norrländsk punk | Läsarnas Fria

LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Kultur
Bengt O Tedeborg

  • Watermelon Slims nya skiva ska ses som en hyllning till truckermusikens kung Dave Dudley, skriver Bengt O Tedeborg.
Läsarnas Fria

Bluesig soul, altcountry och norrländsk punk

Bengt O Tedeborg är tillbaka med en ny samling musikrecensioner. Den här gången tar han sig an bland andra Watermelon Slim, Keith Miles och Sollefteåbaserade Dogbreath.

Bright light ballads ARTIST: Howard Eliott Payne SKIVBOLAG: Move city records/Border

Se magikern, hur han ur sin stukade Stetson trollar fram den ena ikonen efter den andra. Guthrie, Dylan, Lennon, Parsons. Richard Thompson, Mike Scott och Hank Williams. Sjung, bröder, sjung, men genom min strupe! Jag vet inte vad jag ska tycka om föreställningen, men jag lämnar den inte och den lämnar inte mig oberörd.

Kanske trevar jag efter något så rart som genuin hänryckning. Men sådan kräver nog sin ungdom, som om khatarsis fordrade sin egen renhet, sin egen oförfalskade kontakt med själva varat. Så hur behålla den kontakten, det vill säga bli medelålders utan att drabbas av ett visst mått av cynism? Kanske tidens gång i sig gör att jag måste närma mig Payne med skepsis.

Jag kunde förstås vara fullt nöjd med en flashback från en tid när en ny platta med en ny artist faktiskt kunde förändra världen, och därefter konstatera att Payne faktiskt levererar. Men någonting är så vanligt med honom, och influenserna så uppenbara, att det lyckade uttrycket måste vara en chimär. Eller?

Bright light ballads består av akustiskt arrangerade folk-rock-popsånger framförda av en trasig berättare i Kevin Coynes (ännu en inspirationskälla) för korta och avlagda byxor. Ibland blir han snarast självömkande, men i mollstämda »Come down easy« och countrydoftande »I just want to spend some time with you« faller bitarna ner på precis rätt plats.

Det musikaliska språket har alltså hörts tusen gånger förut, men det är också ett som ständigt måste återupptäckas, förfinas, göras giltigt i en ny tid. Men ändå – att plattan kom lagom till Woodstockfestivalens 40-årsjubileum ser mer ut som en tanke än som en logisk följd av artistens konstnärliga utveckling.

Naturligtvis kvittar det vilket, och just nu finner jag Payne rätt oemotståndlig. Gud kan ha en annan plan för imorgon.



Escape from the chicken coop ARTIST: Watermelon Slim SKIVBOLAG: NorthernBlues/Rootsy.nu

Watermelon Slim har gjort några briljanta skivor de senaste åren, och han har vederbörligen hyllats med utmärkelser och goda recensioner. En bluesman från hatt till tå, bryr han sig likväl inte särskilt mycket om stilens formalia, men har å andra sidan ett absolut gehör när det gäller känsla och innehåll. Formen svajade dock något mot slutet av förra årets No paid holidays och på nya plattan gör han det enda rätta, tar ett litet steg åt sidan för att variera och hitta nya infallsvinklar.

På Escape from the chicken coop kompas han till exempel inte av The Workers, utan av en samling utsökta Nashvillemusiker. Skivan är därtill inspelad i Nashville och innehåller två klassiska countrylåtar: Roy Acuffs »Wreck on the highway« och Moe Bandys »Hank Williams, you wrote my life«.

Det gör ingen större skillnad, och det var nog heller inte avsikten. Här finns för all del några fler countryinslag än tidigare, men i allt väsentligt har vi att göra med typiska Slim-låtar, framförda på ett sätt som alltså mer är varianter på tidigare inspelningar än brott på linjen.

Resultatet är strålande, från det inåtvända grubblandet i den fina versionen av »Wreck on the highway«, över humanismen i »Should have done more« till Waylon-influenserna i »American wives« och klacksparken »Skinny women and fat cigars«. Han sjunger som vanligt, det vill säga med rå men känslig övertygelse och som om han aldrig skulle komma på tanken att spotta ut det lass av tobak man kan misstänka att han alltid tuggar på.

Plattan ska ses som en hyllning till truckermusikens kung Dave Dudley, och när avslutande »18, 18 wheeler« svänger som bäst undrar jag än en gång varför jag aldrig tog det där CE-körkortet och gav mig ut på vägarna.



The last warrior ARTIST: Charley Cruz & The lost souls SKIVBOLAG: White indian records/Hemifrån

Holländske Charley Cruz och hans Lost souls bjuder på americana med vissa rock’n’roll- och popinslag, och gör det med den äran. Gitarrspelet är suveränt och Cruz har en riktigt bra röst. Tyvärr är plattan lite för lång – tre-fyra låtar kunde gott ha skalats bort – men mellan transportsträckorna återfinns riktiga höjdare som vackra akustiska balladen »Blue« och AC/DC-goes-pop’n’country-rockaren »Small town girls«.

Jag misstänker att Cruz, som skriver bandets låtar tillsammans med basisten DJ Ciggaar, har lyssnat en hel del på John Hiatt och ett sämre utgångsläge kunde man sannerligen tänka sig.



Pale face baby ARTIST: Dogbreath SKIVBOLAG: Dogbergs/Rootsy.nu

När Dogbreaths debutplatta »Taste it!« hamnade i min cd-spelare för några år sedan skrev jag följande i en anmälan: Fyra grabbar från Sollefteå kopplar upp sig mot hela den slamrigare delen av musikhistorien, särskilt elektrisk blues och 70-talspunk, och levererar en energikick som får nackhåren att resa sig och börja pogodansa.

Jag var off guard den gången och blev helt knockad. Nu är jag mer beredd och det ligger nog nya »Pale Face Baby« något i fatet. Tyvärr, för trots att den är mer varierad än debuten – här finns några avskalade spår som sitter fint i sammanhanget – är det i stort sett mer av samma som bjuds och inte mig emot.

Inledande »Leave love«, en röjig men samtidigt svängig shuffle komplett med grisig gitarr och falsettsång, är precis så bra som jag önskar att hela plattan hade varit. Nu är den inte det. Utspelet är hundraprocentigt hela vägen, men några av låtarna mot slutet håller inte samma klass som de på första halvan. Men gitarrspelet är sannerligen grymt och Pers röst är helt perfekt för bandets funkigt råa rotbluespunk.



Beyond The Headlights Artist: Keith Miles Skivbolag: House Of Trout/Hemifrån

Jag måste notera ”köra bil i Texas” på min att-göra-lista. Keith Miles sjunger om saken i »I like to drive« och med effektivt driv och trevligt elak slidegitarr är den tillräckligt mycket nonsens för att vara på riktigt rock’n’roll-allvar. Han till och med namedroppar Lyle och jag hoppas det är Lovett han menar.

Från i stort sett ingenstans dyker alltså denne Miles upp och får mig nästan att ringa Hertz i Austin. Beyond The Headlights är riktigt bra. Miles röst påminner ibland en del om Tom Russells, men jämförelserna är egentligen ointressanta så länge röst, texter och musik bildar en alldeles egen helhet. Att sedan Miles delar Russells förmåga att skriva intressanta berättande texter i en tradition där andra stora namn är John Prine, Guy Clark och Jerry Jeff Walker, är naturligtvis bara ett plus.

Musikaliskt är Miles bred som en highway, i alla fall så länge vi talar americana. Inledande »Road I’m on« tar greppet direkt med en elgitarr från kosmos utkanter, ett tassande men enormt drivande trumspel, en flyhänt mandolin och så historien om killen i bilen (just det) som är på väg längre och längre bort från sin älskade, men som bara har sig själv att skylla. ”No crying over past mistakes, saying all is lost to he who hesitates, I see it now”.

Naturligtvis är det för sent och tråden plockas upp igen i den klassiskt Dylanlika »Maybe I shoulda«: ”Shoulda remembered your birthday, I’ll never forget you went away”. Androm till varnagel, för sådant slutar, precis som den här plattan, bara med »Memories of you«. Miles minnen måste göra ordentligt ont, för låten, i sin akustiskt draperade nakenhet, är vacker som bara ett minne kan vara och starkaste spåret här.

Däremellan finns bland annat ett par Western swingaktiga saker – »7 cent cigar blues« svänger som ett helt New Orleanskvarter med blås och allt – en kärleksförklaring till Södern i »The South« och en intensiv version av »Samson and Delilah«. Allt framfört av excellenta musiker och med en absolut övertygelse om att dessa låtar måste höras långt utanför Tennessee.



For a second time Artist: Daddy Skivbolag: Proper/Playground

De första lyssningarna på Daddys nya platta lämnade mig rätt oberörd. Bluesig southern soul med vissa altcountryambitioner – gott så – men med rätt blekt låtmaterial. Några lyssningar senare är jag fast. Låtarna växer sig allt starkare och episka nummer, till exempel avslutande »The Redemption is the mother’s only son«, trivs gott i sällskap med funkigare stuff och ett par återhållsamt svängiga rock’n’rollnummer. Trots att 60-talets ande håller uppsikt över bandet, förlorar det aldrig i relevans. Texterna varierar, precis som musiken, i tonläge och komplexitet. Tunga historier som »The ballad of Martin Luther King« – en brett anlagd låt som i konsekvens allvarligt problematiserar mitt förhållande till en redneck som David Allan Coe – varvas med mer lättsmält material.

Daddys framträdande namn är Tommy Womack och Will Kimbrough. Den senares gitarrspel är briljant, men aldrig för briljansens egen skull. Daddy är istället en kollektiv enhet med musiker som vet vad knivskarpt samspel vill mena. Jag kommer att tänka på Booker T & The MG’s. Vi talar alltså lir i förstadivisionen.



Travelers Artist: Fur Dixon & Steve Werner Skivbolag: Grass and Gravel/Hemifrån

Ibland säger skivbolaget det mesta och hemorten resten. Grass and Gravel Records indikerar rötter, stora frågor ställda på det lilla sättet och en munterhet som i bästa fall kunde karakteriseras som begränsad. Om hemorten sedan är Van Nuys – way out west – ligger det nära till hands att vänta sig folkligt förankrad musik med berättelser om liv, rörelse och rentav död. Och det är precis vad Fur Dixon och Steve Werners musik handlar om. Dixons inledande »Journey to another side« målar upp bilden direkt och titlar som »Road outside my door« och »Ghost of a traveling man« förstärker och varierar den.

Jag älskar det och antagligen borde det göra mig bekymrad. Men Dixon och Werners röster harmonierar perfekt, deras rastlöshet och musikens ödslighet är min och när Werner närmast bräker fram »I got scars on my face, scars on my hands, scars on the inside untouched by mortal men. I can’t bury them so I carry them and I wear them like a crown« – och så vidare – är åtminstone jag hemma. Livet och bara livet satt till musik som är country, bluegrass, blues och folk i en lika välbekant som varm och oumbärlig syntes.

»Travelers« är en alldeles lysande platta och att den avslutas med en sång som heter »Friends around the fire« är bara logiskt. Besvärjelse möter programförklaring med livets förfärande korthet som fond.

Rekommenderade artiklar

Robotfolket - Årets viktigaste bok?

Det här är en bok jag varmt rekommenderar till alla som är det minsta nyfikna på hur världen fungerar bakom ridåerna och som älskar att dyka ner i en spännande äventyrsroman samtidigt som man får en chans att växa som människa.

© 2018 Läsarnas Fria