SVT vågar inte sticka ut | Läsarnas Fria

LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Mediekritik
Magnus Stenson

  • Det södra tornet kollapsar.
Läsarnas Fria

SVT vågar inte sticka ut

Vad är det i praktiken som avgör om en nyhet publiceras eller inte, vilka hänsynstaganden görs – och i slutäden, vems intressen gynnas? Följer man svensk public service närsynt så framgår det tydligt att allmänintresset lätt kommer på undantag, menar Magnus Stenson.

Mitt förtroende för public service har länge varit svagt. Det är framför allt i jämförelse med de vassa alternativa medier som finns på nätet som SVT/SR:s spektakulära misslyckande blir uppenbart. Därför hade jag aldrig förväntat mig att få någon information om den kokande amerikanska rörelse som kräver en ny oberoende utredning av 9/11-attackerna (”9/11 Truth”-rörelsen). Av samma skäl hade jag inte heller övervägt att framföra mina synpunkter till någon av redaktionerna. Men efter den senaste stora nyheten på området kunde jag inte längre låta bli. Det var när jag på dansk TV sett professorn Niels Harrit berätta om den otroliga upptäckt som han och hans internationella forskarteam gjort. Det handlade om de tre WTC-skraporna som rämnade.


En av de kontroversiella teorierna som framhålls av 9/11-rörelsen är att de tre tornen inte kunde ha rasat som de gjorde till följd av de två planen, i synnerhet inte det tredje huset, WTC 7, eftersom inget plan flugit in i det. Istället menar man att både vetenskap och vittnesmål leder till slutsatsen att husen revs på mer eller mindre typiskt sätt, det vill säga med sprängmedel (”controlled demolision”).

Vad professor Harrit och hans team gjorde var att de analyserade betongresterna från de kollapsade husen för att se om de kunde finna något som understödde dessa fruktansvärda teorier. Resultatet var entydigt. Inte bara fann de restprodukter från detonerat sprängmedel, de fann även en hel del sprängämnespartiklar som inte detonerat – eller som Harrit uttryckte det; vi har inte bara funnit ”a smoking gun”, vi har funnit ”the loaded gun”.

Intervjun i dansk TV var relativt ingående och cirka tio minuter lång. Harrit berättade att det varit ett omfattade projekt bestående av åtta forskare från olika länder, och att arbetet nu lett fram till en publicerad forskningsrapport. Inte heller nu fick vi veta något via våra svenska public service medier – helt förutsägbart.

Denna gång ringde jag upp Aktuelltredaktionen, mest av nyfikenhet och en fascination över det spektakulära i situationen. Hur skulle de motivera, inte minst inför sig själva, att de valt att inte berätta denna nyhet för sin uppdragsgivare, allmänheten?


När jag blir kopplad till redaktionschefen på Aktuellt, Eva Landberg, svarar en man som meddelar att Eva inte finns på plats men kanske skulle han kunna hjälpa till. Jag berättar kort om professor Harrit och hans fynd och påpekar att jag inte sett något på varken Aktuellt eller Rapport, så jag frågar varför och om de planerar att göra nåt på detta scoop.

Det visar sig att han inte hört talas om det men han googlar snabbt fram det. Den kommentar som han sedan levererar är avslöjande ärlig. Till skillnad från hans chef, som jag skulle komma att prata med senare, försöker han inte ens hålla sig till de politiskt korrekta svaren, utan säger ungefär:

– Det där med 9/11 teorierna är ju mest en blogg-grej

– Jo, det må så vara, säger jag (hur det nu kan påverka deras bedömning), men i det här fallet handlar det ju om en vetenskaplig rapport som verkar styrka delar av dessa teorier.

– Ja, men vi kommer inte göra något på detta.

– Det låter som ett väldigt osakligt förhållningsätt, invänder jag.

– Det är din åsikt, det får stå för dig.

Det var i princip det hela. Han, vars ansvar och roll är att informera allmänheten och verka i dess intresse, får tips om en otrolig nyhet som han snabbt kan bekräfta via nätet, meddelar utan övervägande att man inte kommer att göra något på detta ämne.


Senare får jag tag i Aktuelltchefen, Eva Landahl, och inleder med samma korta bakgrund och samma fråga – kommer ni att göra på något på detta ämne?

Landahl, som är chef, svarar inte alls stöddigt eller avfärdande som sin manlige kollega, utan snarare ödmjukt och politiskt korrekt. Inte heller hon har hört talas om denna nyhet. När jag berättar om kollegans kategoriska avfärdande verkar hon uppriktigt tro att han hade sakskäl till detta, att han var uppdaterad på ämnet men gjort bedömningen att det inte var relevant. När jag beskriver hans resonemang börjar hon istället att söka problem med nyheten. Vad var det för vetenskaplig tidskrift som rapporten publicerats i? Var den trovärdig? Sedan säger hon att hon inte tycker att det låter trovärdigt. Som tur är, invänder jag, så är det ju inte upp till henne att göra den bedömningen, utan snarare andra forskare och sakkunniga. Hon håller med.


Efter att hon tittat på den danska intervjun mejlar hon mig och meddelar att hon tycker att någon mer kunnig bör bedöma det och att hon skickat det till vetenskapsredaktionen.

När jag senare mejlar och frågar hur det går och vem som tagit ärendet så skriver hon:

”Jag är fortfarande inte övertygad om värdet av Harrits upptäckt. Om den verkligen hade varit så omvälvande som han själv försiktigt antyder i den danska intervjun, så borde fler vetenskapstidskrifter och kännare ha fört debatten vidare i ett bredare sammanhang. Så Aktuellt gör inget på detta för närvarande.”


Många frågor inställer sig. Varför söker en nyhetsredaktion från första stund skäl att inte publicera en spektakulär nyhet? Dessutom på en redaktion på SVT som berömmer sig med, och till och med kampanjar med, att de är fria och oberoende. Varför reagerar de inte som journalisthjältar i någon roman eller TV-serie när de får ett potentiellt jättescoop? Så som vi inbillar oss att journalistiken fungerar. Då skulle reportern som fick tipset bli eld och lågor och göra allt för att försöka bekräfta nyheten och få den publicerad så snart som möjligt. Dels av plikt- och ansvarskänsla inför den allmänhet denne ansåg sig tjäna, dels för att om möjligt bli först med en sensationell nyhet.

Det är väl så en fri och oberoende redaktion skulle förväntas reagera på en så spektakulär och odiskutabelt allmänintressant nyhet? Men, som sagt, på SVTs nyhetsredaktion reagerar man tvärtom.


Jag pratade till sist kort med vetenskapsredaktionens chef, Anna Schytt, som meddelade att man inte tagit slutgiltig ställning till huruvida man ska göra något eller inte. Men med en diskret vädjan i rösten förklarar hon att nyheten ju är så oerhört kontroversiell.

Det tog mig en stund innan jag insåg vad hon faktiskt sagt – undrar om hon insåg det. Om man generaliserar hennes uttalande blir slutsatsen ganska dramatisk:

Public service är fria och oberoende att granska och avslöja makten för allmänheten, så länge inte nyheten har alltför stor potential att påverka maktens trovärdighet och ställning, det vill säga så länge nyheten inte är alltför kontroversiell i maktens ögon.

Men detta får helt absurda konsekvenser eftersom de nyheter som är mest kontroversiella i maktens ögon, sannolikt är de nyheter som är mest angelägna för allmänheten att få reda på. Till exempel nyheter om brott, svek, manipulation eller hyckleri som kan ge allmänheten underlag att praktisera sin demokratiska makt genom att ta ställning och eventuellt agera.

Jag tror knappast att nämnda redaktionschefer ser det på det sättet. De anser väl att de förhåller sig opartiska och ”har en hög svansföring”, för att citera Landahl.

Genom att inte publicera nyheten har SVT tveklöst tjänat någons intresse. Säkert är, att det inte är allmänhetens.

Rekommenderade artiklar

Robotfolket - Årets viktigaste bok?

Det här är en bok jag varmt rekommenderar till alla som är det minsta nyfikna på hur världen fungerar bakom ridåerna och som älskar att dyka ner i en spännande äventyrsroman samtidigt som man får en chans att växa som människa.

© 2018 Läsarnas Fria