På Västbanken intet nytt | Läsarnas Fria

LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Reportage
Jonas Ström

  • Palestinier i tröstlös väntan vid Qalandiya checkpoint, en vägspärr norr om Jerusalem.
Läsarnas Fria

På Västbanken intet nytt

För två veckor sedan publicerade LFT tre resebrev från Jonas Ström, som befinner sig i Västbanken som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges kristna råd. Här återkommer han med två nya rapporter om hur det är att leva under ockupation.

Att försöka utvecklas mot alla odds

Det tar mig bara några minuter att komma igenom vägspärren. Den israeliska soldaten ser mest förskräckt ut när jag berättar att jag kommer från Sverige. En svensk på Västbanken, det bådar tydligen inte gott. Men för bara någon månad sedan kunde bilresan från Beit Furik till Nablus, en resa på 3 km, ta flera timmar. Vissa dagar fick man inte passera alls, bara akut sjuka eller folk med tillstånd släpps igenom.

Man vet aldrig vad som kommer att gälla, så man kan inte planera, inte ens för en bilresa på 3 km. Hur ska man kunna veta om man kommer i tid till jobbet, till föreläsningen eller till doktorn, eller kan komma fram alls? Nyckfullheten satt i system. Hur har då den palestinska ekonomin utvecklats och anpassat sig till ockupationens systematiska slumpmässighet?

I kommunhuset i Beit Furik, en by öster om Nablus som i huvudsak lever på den avkastning som olivträden och lammskötseln ger, sitter borgmästarens assistent Ahmad Mazen och försöker summera:

– Det är svårt att anpassa sig till något som hela tiden förändras, det man får göra är att försöka utvecklas ändå, och ta en dag i taget.

För Beit Furik med 12 000 invånare har de senaste 22 åren, sedan den första intifadan inleddes 1987, varit ovanligt hårda även om man mäter med palestinsk måttstock. Byns geografiska läge mellan Nablus och Jordandalen har inte hjälpt, med Nablus som ett centrum för den palestinska motståndsrörelsen och Jordandalen som militärt skyddsområde och en strategiskt viktig landremsa för den israeliska armén.


– Beit Furik har i stort sett varit under belägring de senaste 20 åren, särskilt sedan andra intifadan år 2000, och när det 2001 byggdes en vägspärr vid byns enda utfart till resten av Västbanken isolerades vi totalt, säger Ahmad Mazen.

Isoleringen har haft en oerhörd inverkan på människors vardagsliv och på den lokala ekonomin. Folk kunde inte ta sig till sina jobb i Nablus eller Israel, vatten och varuleveranser försenades flera dagar eller stoppades helt, likaså sjukhustransporter. Detta kombinerat med de direkta militära angreppen, vanligtvis på natten, och de massarresteringar som följde åren efter andra intifadan krossade alla förutsättningar för byn att utvecklas. 110 personer från byn sitter fortfarande i israeliskt fängelse av ”säkerhetsskäl” och runt 20 personer dödades i stridigheterna.


Resultatet av belägringen och av bosättarexpansionen på bergen ovanför är slående. Arbetslösheten är runt 50 procent, och väldigt få får i dag arbetstillstånd för att arbeta i Israel, vilket ironiskt nog har varit en väsentlig del av inkomsten för Beit Furiks invånare.

Sophanteringen innebär att köra ut alla sopor i Jordandalen och bränna dem, då det inte existerar någon organiserad sophantering på Västbanken. Tillgången på vatten följer samma oorganiserade mönster: då det inte existerar någon centraliserad vattentillförsel samlar byn regnvatten på vintern för att klara de heta sommarmånaderna, vilket oftast inte räcker till.

Tillförseln av el kan man förvisso lita på då byn är uppkopplad mot det israeliska elnätet, men priset är mer än dubbelt så högt som det pris bosättarna betalar, enligt Ahmad Mazen. Tillgången på land att bruka är kraftigt reducerad, cirka 500 hektar av den jordbruksmark som byns invånare brukade använda är nu absorberad av bosättningarna runt Beit Furik.


Men förutom det strukturella förtryck som ockupationen tvingar fram skapas också andra, mindre förutsägbara men minst lika tragiska, effekter. Ahmad Mazen berättar om det flertal unga män från trakten som i ren frustration svalde stoltheten och tog ett jobb på en närliggande israelisk bosättning. Ett förnedrande och illa betalt arbete. Men de fick åtminstone betalt.

Vi blickar framåt, mot framtiden och lösningarna. Ahmad Mazen erkänner att en konsekvens av de minskade rörelserestriktionerna runt Nablus tillfälligt har gett lite syre åt drömmarna om förändring hos befolkningen. Samtidigt säger hans kroppsspråk att tilltron till ockupationsmaktens välvilja är minst sagt begränsad; han har varit med om tillfälliga förbättringar förr som följdes av nytt kontrollförtryck. Dessutom erbjuder möjligheten att mindre obehindrat kunna flytta sig från A till B en klen tröst i ockupationens kompakta förtryck. Ahmad Mazen avslutar:

– Alla palestinier är oerhört trötta på ockupationen, men vi måste försöka undvika att tröttheten skapar frustration. Nu vill vi bara sakta försöka bygga upp en ekonomi vi kan leva på.


Frågan är bara hur. Det är uppenbart att i Ahmad Mazens framtidsvision är ett ökat motstånd mot ockupationsmakten inte en viktig ingrediens. Men man kan inte låta bli att fråga sig om det kanske är lättare för Ahmad Mazen, som sitter i det luftiga och nyrenoverade kommunhuset i Beit Furik, att prata om reformer och förhandlingar än det är för de flyktingar som bor i det trånga flyktinglägret bara några kilometer bort. Där pratas det fortfarande om den tredje intifadan som den enda ofrånkomliga utvägen ur ockupationen.

Utveckling genom anpassningar och reformer eller ökat motstånd? Svaret på den frågan blir olika beroende på vem man frågar, men alla palestinier är rörande överens om att ockupationen väldigt effektivt sätter käppar i hjulen för alla försök till ekonomisk utveckling.

 

Vid en vägspärr på Västbanken

Från början var det svårt att förstå vilken katastrof det till slut skulle bli, även om man försökt förbereda sig. Vädret var ovanligt svalt och skönt så tidigt på morgonen, och på vägen dit såg vi solen sakta klättra upp över bergen till öster i Jordandalen.

Det var inte så många som kom i början, mindre spridda grupper med mest äldre kvinnor och barn. Alla var uppklädda, de små flickorna i flätor och fina blusar, kvinnorna i färgglada sjalar och broderade klänningar. Männen hade nystrukna skjortor och putsade skor och luktade parfym. Alla såg förväntansfulla ut, de flesta log och skojade. Sen blev det varmare och allt fler människor kom. Sakta blev det värre och värre.


Tredje fredagen i Ramadan och en kvarts miljon muslimer ska till al-Aqsamoskén uppe på Haram al-Sharif i Jerusalem, den tredje heligaste platsen för muslimer. De flesta är israeliska palestinier utspridda i Israel eller kommer från Jerusalem, men ett betydande antal kommer också från Västbanken.

Staten Israel tillåter tillfälligt gamla och barn att resa in till sin huvudstad utan tillstånd på fredagarna under Ramadan. Vanligtvis är det väldigt svårt, oftast omöjligt, för palestinier på Västbanken att få komma in i Jerusalem. Så förutom det högtidliga det innebär att be i al-Aqsamoskén en fredag under Ramadan, erbjuder den tillfälliga tillståndsamnestin också palestinierna en otroligt sällsynt möjlighet att få se sin huvudstad, och samtidigt träffa vänner, familj och israeliska palestinier.


Jag står vid Qalandiya checkpoint, den stora vägspärr norr om Jerusalem som tar emot alla palestinier som reser in från norra Västbanken. Syftet är att vi ska observera, närvara, dokumentera och fotografera. Men, visar det sig, för mig blir det också en lektion i mänsklig förnedring, att bevittna hur högtidsklädda palestinier behandlas, varav de flesta är äldre kvinnor och barn.

Många kom redan klockan fyra på morgonen, för att vara säkra på att komma igenom även om spärrarna öppnar först klockan sex. Men snart trängs tusentals utanför de stora betongmurarna. Det strömmar hela tiden till mer folk, men insläppet ökar inte. Det är svettigt, smutsigt och folk klumpas ihop tätt, tätt.

Snart är det stekhett i solgasset, och under fastemånaden kan man inte svalka sig med vatten. Och stegvis blir de förväntansfulla blickarna utmattade, sen frustrerade och till slut panikslagna. Smink smetas ut i de svettdrypande ansiktena, sjalar rycks av i den nu gungande folkmassan och klänningar rivs sönder mot taggtråden. Sen börjar folk svimma.


De riktigt gamla, de svaga och de rörelsehindrade faller först. En kvinna i 80-årsåldern med käpp och vattnig blick som kläms mot betongblocket, stänger ögonen och faller ner på marken framför mig. Gråtande och panikslagna småbarn rycks upp ur det kokheta folkhavet av volontärer från Röda halvmånen, ståendes på små öar av betong ute i massorna. Efter tio slutar jag räkna hur många som kollapsat framför mig, jag har svårt att koncentra mig i det skrikande, gråtande, kokande infernot. Soldaterna skriker i megafoner till de utmattade kvinnorna som lyckas klämma sig fram, skriker åt dem att skynda sig. Familjer splittras, män letar desperat efter sina barn och fruar, gamla efter sina barn och barnbarn. Jag vet inte hur många barn jag ser gråta, men det skrämmer mig senare att jag slutade bry mig.

Klockan tolv stängs plötsligt insläppet. Tusentals står fortfarande utanför, men det hjälper inte. Det är bara att återvända hem igen, för många efter flera timmars förnedrande väntan i solen.

De som utmattade återvänder hem, besvikna och uppklädda, lämnar bakom sig en krigsskådeplats. Avklämda skor, trasiga sjalar, borttappade handväskor ligger utspridda på marken. Ett tiotal ambulanser står fortfarande redo att rycka in, med blåljuset på. I mitt huvud snurrar bara ett enda ord: varför?

Rekommenderade artiklar

Robotfolket - Årets viktigaste bok?

Det här är en bok jag varmt rekommenderar till alla som är det minsta nyfikna på hur världen fungerar bakom ridåerna och som älskar att dyka ner i en spännande äventyrsroman samtidigt som man får en chans att växa som människa.

© 2018 Läsarnas Fria