De vises sten | Läsarnas Fria

LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Tala till punkt
Michael Delavante

Läsarnas Fria

De vises sten

De vises sten brukar syfta på ett ämne med fantastiska egenskaper ur vilket medeltida alkemister trodde att de skulle kunna omvandla oädla metaller till ädla med. Man trodde också att det skulle kunna bota sjukdomar och förlänga livet, berättar Michael Delavante.

Ordet alkemi, från arabiskans al-kimia, (kemin), leder sitt ursprung från det gamla grekiska ordet chemeia som betyder blandning. Enligt vissa forskare härrör ordet chemeia från det egyptiska km.t som betyder svart och syftar på den bördiga jord i landet där alkemin sägs ha fötts. Egyptierna själva kallade sitt land för km.t. Det finns även en teori om att det skulle kunna härstamma från Kina och det kantonesiska kem-mal, som ska betyda ”att söka guld eller guldets hemlighet”.
Det står helt klart att egyptierna redan tidigt kände till att metaller som inte förekom rena i naturen kunde utvinnas genom smältning och det egyptiska prästerskapet sysslade även med kemiska processer för att framställa bland annat keramik, glas, färg och läkemedel.
Det sägs att Hermes Trismegistos, enligt olika traditioner densamme som den egyptiska skrivkonstens och lärandets gud Thoth och författare till 20 000 böcker, var alkemins fader. Men de första alkemisterna fick kanske snarare sin inspiration från Bolos av Mendes, en nyplatoniker som verkade i Alexandria det första århundradet före vår tidräkning.
Under hellenistisk tid uppstod den grekiska alkemin i Alexandria. På 200-talet e.Kr så verkade alkemisten Zosimos av Panopolis som sammanställde en encyklopedi om alkemi som tyvärr till större delen gått förlorad. I Alexandria blandades med tiden alkemin ihop med filosofi, mysticism och trollkonster. Därifrån fördes den sen vidare till den arabiska kulturen. Alkemisten Jabir ibn Hayyan, även kallad den moderna kemins fader, skrev även böcker om filosofi, astronomi, matematik och medicin. Dessutom sammanställde och kommenterade han verk av både Platon och Aristoteles. Senare spreds alkemin till Europa där den särskilt under medeltiden frodades.

Guld var viktigt, inte minst för alkemisterna, och det av flera skäl: Det var sällsynt och det hade samma färg som solen, vilken man redan tidigt i människans historia dyrkade. Det vittrade inte, ingen känd metod i gamla tider kunde smälta det och det kunde användas inom en rad olika områden som hantverk av juveler, konst, byggnader, pengar och mediciner.
Alkemi brukar ibland beskrivas som konsten att göra guld, men vissa av de lärde menade att alkemins egentliga mål är att bringa människan tillbaka till det ursprungliga själstillståndet och finna urmaterian, materia prima eller De vises Sten som det vanligen kallas. Det är ur denna sten som alla de fyra elementen skulle ha uppstått.

De vises sten brukar syfta på ett ämne med fantastiska egenskaper ur vilket medeltida alkemister trodde att de skulle kunna omvandla oädla metaller till ädla med. Man trodde också att det skulle kunna bota sjukdomar och förlänga livet. Den här urmaterian, som alla andra ämnen troddes vara skapade ifrån, fick med tiden olika namn, till exempel det stora elixiret, den röda tinkturen och metallernas kvintessens. På 600-talet e.Kr skrev filosofen Stefanos av Alexandria poemet ”De Chrysopoeia” om hur man gör guld. De alkemiska försöken att tillverka guld brukar ibland också benämnas Chrysopoeia vilket betyder omvandling till guld.
Detta ämne troddes innehålla livsprincipen för alla varelser och ting i den skapade världen och därför mäktigt att förvandla alla ”omogna” metaller som silver och oädla metaller till ”frisk” metall, det vill säga guld.

Ämnet troddes också, när det nyttjades i förtunnad form som drickbart guld eller livselixir kunna återge sjuka människor hälsa. De vises sten skulle bestå av ett pulver som med sin blotta närvaro kunde transmutera en metall till guld och även växa och föröka sig så att den aldrig tog slut. Olika blandningar av svavel och kvicksilver, så kallat filosofiskt mercurium, var viktiga i experimenten. Sina tankegångar och försök beskrev alkemisterna i olika skrifter, ibland i en gåtfull och mycket skiftande terminologi som kunde bestå av långa beskrivningar, symboler och formler skrivna på ett allegoriskt språk för att ingen annan skulle få tag på kunskapen.
Det finns också teorier om att De vises sten i själva verket är en universell kraft som kan ge den som förfogar över kraften speciella förmågor och att kraften sen har spridits i folklore som De vises sten för att inte falla i glömska. Bland annat sägs att den som förfogar över kraften ska kunna komponera vacker musik, tala alla språk eller lösa vilket matematiskt problem som helst. Även Isaac Newton var en student av alkemi och nationalekonomen John Maynard Keynes, själv en flitig student av alkemiska skrifter, beskrev Newton som:
”Den siste av magikerna, den siste av babylonierna och sumererna och den siste store tänkaren som såg på den synliga och intellektuella världen med samma ögon som de som började bygga upp vårt intellektuella arv för närmare 10 000 år sedan”.
Personligen ser jag De vises sten som en symbol för den inneboende kraft som vilar inom varje människa och ur vilken vi kan hämta inspiration, idéer och visdom utöver det vanliga.

Rekommenderade artiklar

Robotfolket - Årets viktigaste bok?

Det här är en bok jag varmt rekommenderar till alla som är det minsta nyfikna på hur världen fungerar bakom ridåerna och som älskar att dyka ner i en spännande äventyrsroman samtidigt som man får en chans att växa som människa.

© 2018 Läsarnas Fria