En pösmunk klär av pösmunkar | Läsarnas Fria

LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Kultur
Stig Åke Stålnacke

  • Jan Guillou har svårt att på ett någorlunda klokt sätt handskas med sin berömmelse, menar Stig Åke Stålnacke.
Läsarnas Fria

En pösmunk klär av pösmunkar

Litteratur
Ordets makt och vanmakt FÖRFATTARE: Jan Guillou FÖRLAG: Piratförlaget

Det är i sanning svårt – för att inte säga ogörligt – att befinna sig i svenskt kulturliv, eller svensk debatt överhuvudtaget, utan att komma i kontakt med Jan Guillou. Han tycks mig vara allestädes närvarande. Och det är ingen överdrift att påstå att han ofta är på var mans läppar. Om Jan Guillou finns det åsikter, minsann. Om Jan Guillou talas och tycks det. Honom är man med eller mot. Det är få som är likgiltiga inför hans person och åsikter.


Jan Guillou är samhällsdebattören som sätter avtryck där han träder fram eller lägger sig i. Jan Guillou är romanförfattaren som skapat serieäventyrsböcker om matinéhjälten Hamilton och sak samma med tempelriddaren Arn som rider genom världen och slåss för kristendom och moral.

Men lika känd är ju Jan Guillou för sin insats som reporter. Det var Jan G som tillsammans med Peter Bratt avslöjade den så kallade IB-affären och detta resulterade i en rättsskandal av sällan skådat format i vårt land. Jan Guillou fick fängelse i ett år och han är väl den ende svensk som fått krypa in i cell för hederligt avslöjande journalistik. Det är en skamfläck i svenskt rättväsende.


Men det har funnits ett problem med Jan Guillous författarskap. Eller, rättare sagt, ett problem med hans sätt att tackla känslor. Att skriva om känslor. Om han är en gigant, en bjässe, när det gäller att skriva om problem i vårt samhälle så blir han en krympling när han ska beskriva kärlek i sina böcker. Jag har med stort intresse läst hans debattböcker men jag har med lika stort ointresse lagt ifrån mig hans mera känsloladdade texter.

Men strunt i det. Det är inte alla förunnat att beskriva de känslor som vi kallar kärlek. Det räcker så väl med Guillous eleganta stil, hans överlägset starka argumentationer och hans klarspråk när han bedriver samhällsdebatt.


Jag har haft nöjet att träffa Jan Guillou några gånger och jag minns så väl hur han var gäst i vårt hem en afton i Malmö under sin tid som kompanjon med tv:s Larz Eliasson. Den kvällen skulle alla övriga gäster pröva sina intellektuella krafter på Jan Guillou. Han testades från alla håll och han ställdes till svars för allt som kunde hittas på. Men det var inget som helst problem för Guillou att freda sig mot de debattörer som skulle pröva hans intellektuella styrka. Och det är där jag känner en beundran för Jan Guillou. Han vet vad han talar om och tyngden och elegansen i hans argument är imponerande.

Men lika imponerad som jag är av Jan Guillous skärpa och politiska moral, lika fånig tycker jag han blir när han ska demonstrera sin ”kaxighet” i offentliga sammanhang. Jag har sett honom behandla vänner och debattörer, medarbetare och ”motarbetare” med en stöddighet och nonchalans som gör honom eländigt och fånigt liten.

Vad som föranleder mig dessa rader är det faktum att han just publicerat en strålande intressant bok om sitt liv som en ordets arbetare. Den heter Ordets makt och vanmakt och är, som sagt, en underbart roande och kunskapsrik bok. Den är full av skarpa och avslöjande iakttagelser om svensk samhällsdebatt.

Men vid ett tillfälle berättar författaren om sina erfarenheter som redaktör på Malmö-TV:s Rekord-Magazinet. Det jobbet fick Jan Guillou överraskande av vår gemensamme vän Lasse Eliazon. Vid ett tillfälle skulle redaktionen förstärkas med en man och Lars och Jan stod i bryderi om huruvida de skulle våga ge Göran Skytte en chans. De fruktade att Skytte inte skulle palla att utsättas av tv:s strålkastarljus.


Och Guillou skriver att han fick rätt. Att Skytte fullständigt bröt ihop av tv:s kändisskap. Det är en hård beskrivning som Guillou gör av sin forna vän och arbetskamrat.

Det är bara det att jag nog tycker att Jan Guillou själv har lika svårt att på ett någorlunda klokt sätt handskas med sin egen berömmelse. Just där blir boken av Jan Guillou ett nästan genant avslöjande av hans egen självdyrkan.

Men det kan man med lätthet strunta i. För den här boken är något av det vassaste, roligaste och mest avslöjande som jag någonsin läst på det svenska språket.

Rekommenderade artiklar

Robotfolket - Årets viktigaste bok?

Det här är en bok jag varmt rekommenderar till alla som är det minsta nyfikna på hur världen fungerar bakom ridåerna och som älskar att dyka ner i en spännande äventyrsroman samtidigt som man får en chans att växa som människa.

© 2018 Läsarnas Fria