Där kycklingar har ett bättre liv än människorna | Läsarnas Fria

LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Reportage
Jonas Ström

  • Um al Khayr och några meter bakom Karmelbosättningen.
Läsarnas Fria

Där kycklingar har ett bättre liv än människorna

Jonas Ström har i flera reseberättelser i LFT skildrat Västbanken. Han återkommer här med ett reportage från Hebron och skriver om att visa förståelse utan att acceptera.

Berättelser från Hebron med öde och förfallna gator

Vi är nere i den gamla stadskärnan i Hebron, denna levande, bullriga och genuint arabiska stad på södra Västbanken med över 150 000 invånare. Om det inte varit för de fåtalet fundamentalistiska bosättare, något hundratal, som valt att bosätta sig mitt i Gamla stan inkilade i den gamla marknadsplatsen ? souken ? hade Hebron säkerligen varit känt för sin pulserande stadskänsla. Nu är en stor del av stadskärnan öde och förfallen och hundratals palestinska butiker igenstängda. Sällan har så få skapat så mycket osämja, friktion och tragik. Vi har samlats tidigt på morgonen för att ledsaga en grupp palestinska lärare till Cordoba-skolan som har oturen att ligga alldeles bredvid bosättningen. Trakasserier, glåpord och stenkastning är vardagsmat för lärarna och deras elever, men i dag händer inget uppseendeväckande, och lärarna verkar avspända. Själv upplever jag situationen osmaklig och absurd ? det är något som instinktivt känns fel när bosättarna, småbarnsföräldrar med barnvagnar, demonstrativt viftar med automatvapen.


Senare på dagen åker vi vidare till Susiya, ett mindre herdesamhälle på en av de små kullarna i ökenlandskapet söder om Hebron. Nasser, en av tre bröder som lever som fårherde i Susiya kör som en galning i sin slitna van. Han är trött och sugen på en cigarett, men det får vänta tills ikväll. Ramadan är något han tar seriöst.

Det gör däremot inte hans bror, Mahmoud.

? Crazy ramadan, crazy filisteeen, ropar Mahmoud och hugger in i den grillade kyckling som han och hans familj serverar oss i sitt tält när vi kommer fram. Efter några veckor i Palestina inser man att historien om Susiya följer ett alltför igenkännbart och tragiskt mönster: bosättningarnas etablering och expansion trasar sakta sönder palestiniernas liv. Husrivningar, trakasserier, misshandel och stöld av boskap är snarare regel än undantag, och många på landsbygden, såsom i Susiya, flyttar till någon av de större städerna. Man orkar helt enkelt inte kämpa emot.

Men Nasser och Mahmoud och deras bror Amid med familjer vägrar ge upp. Mahmoud säger:

? Vi är födda här, detta är det enda livet vi vet och det är så här vi vill leva. Och här kan vi sova under bar himmel, och yla mot månen, lägger han till och ylar demonstrativt ut i ökennatten. Man förstår vad Mahmoud menar när man lägger sig på en madrass under månen i den klara och ljumna sommarnatten. Det är en otrolig känsla av frihet, även om man somnar i ljuset av strålkastarna från den närliggande bosättningen.


Vi svänger av vid det gigantiska kycklinghuset. En nybyggd cirka 100 meter lång vit plåtbyggnad med en stor fläkt på ena kortsidan som surrar monotont i ökenhettan. Vi får senare reda på att den surrande fläkten är luftkonditionering för kycklingarna. Eller som Hamed Qawasmeh från FN:s kontor för samordning av humanitära frågor, UNOCHA, uttrycker det:

? Här i Um al Khayr har kycklingarna bättre levnadsvillkor än människorna.

Hamed har hämtat oss i sin bil och kört oss till detta beduinsamhälle på 21 familjer sydöst om Hebron. Invånarna är ursprungligen flyktingar från Negevöknen efter kriget 1948, och i början av 50-talet köpte de marken de fortfarande lever på.

På 80-talet byggdes bosättningen Karmel bokstavligen några meter från samhället och de är nu inringade av ett högt stålstaket med taggtråd. Att vara inringad av taggtråd är förnedrande i sig, men frågan är om inte själva åsynen av vad som finns bakom stängslet är ännu mer förnedrande. Innanför stängslet öppnar sig något som mest liknar en välmående svensk förort. Färgglada lekparker, lummiga promenadvägar, stora rymliga huslängor och luftkonditionerade kycklinghus.

Några meter utanför bor Um al Khayrs invånare i slitna tältliknande hyddor utan tillgång till elektricitet, rinnande vatten, toaletter eller värdighet. Muhammed Hathaleen, en av de äldre männen i byn, visar oss resignerat runt i området. Det är en trött man i 60-årsåldern. Trött av kampen. Trött av att kontinuerligt bli förbisedd. Trött av att titta på det blomstrande medelklasslivet på andra sidan stängslet. Trött av att alltid behöva klaga och bedja till de få organisationer som så sällan kommer på besök.

Jag blir också trött. Vi backar ut från den ökendammiga uppfarten och svänger runt kycklinghuset och jag kan inte släppa tanken på hur kycklingarna går omkring därinne i svalkan.

 

Att förstå (men för den skull inte acceptera)

?Tyvärr finns det inga bra kartor över landet Israel?. Först tror jag i min enfald att han menar att det rent tekniskt inte finns några bra kartor över Israel; att tryckeriet inte klarar av det eller att utgåvorna är slut eller att lantmäteriet inte gjort ett bra jobb.

Sedan inser jag att han menar att det inte finns några kartor över Israel. Staten Israel har inga definierade gränser. Ändå står han framför mig och visar en karta som inte är ?bra?. På kartan, som täcker hela Israel och det ockuperade palestinska området inklusive de annekterade Golanhöjderna, finns endast områdena Galiléen, Samarien och Judéen utmärkta.


Möt Bob Lang. En plirig småknubbig man i 60-årsåldern med små kopparfärgade glasögon. Hjälpsam och trevlig, med en intresserad och intensiv blick. Jag och mina följeslagarkollegor möter honom i egenskap av talesman för Efrat, en israelisk bosättning med niotusen invånare precis utanför Betlehems stadsgränser. Vi satte oss alla en septemberförmiddag i en chartrad turistbuss och åkte söderut på en nybyggd israelisk motorväg från Jerusalem rakt igenom det ockuperade Västbanken. Jag antar att vi alla satte oss i den bekväma bussen i hopp om att skapa förståelse, i alla fall jag gjorde det. Och jag såg verkligen fram emot detta för jag minns hur gärna jag verkligen ville förstå. Sällan har jag haft ett sådant sug efter förståelse, som efter sex veckor i Palestina och Israel. Jag bänkade mig i den nybyggda synagogans samlingslokaler redo att göra just detta: förstå. Det var egentligen det enda jag ville.


Och Bob Lang försökte verkligen. Ge sin bild, förmedla sin syn på verkligheten, beskriva vad han tyckte var rätt och riktigt. Han visade kartor, beskrev sitt folks lidande, historiskt och nutida, och han talade om att murar inte skapar vänner och att samarbete är enda vägen mot en fredlig samexistens. Bob tog tid på sig att förklara hur svårt det är att leva i en fientlig omgivning, och hur frustrerande det är att inte kunna känna sig säker.

Jag försökte verkligen jag också, jag gjorde verkligen mitt bästa. Jag ville ju så gärna förstå. Men när kartorna Bob viftade med endast hade rum för förbibliska namn, när Bobs lösning på konflikten var en enstatslösning som hette Israel med samma judiska karaktär som i dag, när Bob upprepande gånger säger att den israeliska armén är den mest moraliska i världen, då biter jag mig i läppen. Någonstans på vägen tar min energi att förstå slut. Eller så är det precis tvärtom: Bob fick mig verkligen att förstå varför konflikten vägrar att försvinna, hans obevekliga envishet och vägran att lyssna på våra alternativ avslöjar en hel del. Men att acceptera, det kan jag inte.


Nästa morgon rullar samma buss med samma lass följeslagare ner mot Sderot inne i Israel, bara någon kilometer från gränsen till Gaza. Denna sömniga lilla stad med drygt tjugotusen invånare och en sliten stadskärna som blivit världskänd för det tragiska faktum att staden är måltavla för de raketer, oftast hemmagjorda, som skickas in i Israel från Gaza. Staden har på grund av detta blivit en symbol över hela världen för det till synes meningslösa lidande den israeliska civilbefolkningen får utstå.

Vi träffar Eric Yellin, en avslappnad gråhårig man i 40-årsåldern med slitna jeans och rufsig frisyr. Han jobbar med The other voice, en organisation som försöker skapa kommunikation mellan folket i Sderot och folket i Gaza, en organisation som skapats av människor som förstår att fortsatta bombningar, åt båda hållen, bara leder till mer lidande och mer hat.

Eric beskriver hur raketskjutningarna har påverkat invånarnas liv, hur mycket lidande, skadegörelse och död det skapat de senaste åren. Hur man alltid, men speciellt när man är ute och går med de små barnen, tänker: Var ska vi gömma oss om larmet går, vart hinner vi springa på 20 sekunder?

Erics berättelser gör ett starkt intryck på mig, han pratar lugnt och metodiskt om hur raketer landar i trädgårdar och vardagsrum, hur alla hus har byggt sina egna skyddsrum och hur man alltid är på sin vakt, för man kan aldrig veta. Närsomhelst, varsomhelst kan det smälla. Men det starkaste intrycket är ett annat, av en annan karaktär och ännu mer fascinerande. För Eric har styrkan att förstå, han ser igenom allt lidande och all tragik, han inser att lösningen måste innehålla en förståelse, även om man inte accepterar. För om man bor i en stad där en raket plötsligt kan falla ner från himlen, och ändå försöker klura ut varför utan att hata och utan att vilja svara med samma mynt, då har man kommit en bra bit på vägen.

Den visdomen tar jag med mig när vi rullar ut ur Sderot, och samtidigt undrar jag varför inte fler försöker visa samma förståelse. För det betyder inte att man accepterar.

 

Rekommenderade artiklar

Robotfolket - Årets viktigaste bok?

Det här är en bok jag varmt rekommenderar till alla som är det minsta nyfikna på hur världen fungerar bakom ridåerna och som älskar att dyka ner i en spännande äventyrsroman samtidigt som man får en chans att växa som människa.

© 2018 Läsarnas Fria