Nerkokat destillat av rootsmusik | Läsarnas Fria

LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Kultur
Bengt O Tedeborg

  • Kris Kristofferson hittar som vanligt de mest självklara melodier och ackord, skriver Bengt O Tedeborg.
Läsarnas Fria

Nerkokat destillat av rootsmusik

Vår återkommande musikskribent Bengt O Tedeborg är tillbaka med nya recensioner av countryskivor och även utgivningar inom angränsande musikgenrer. Han finner blues, rock och jazz där varje ton är vägd på guldvåg.

Sheffield Streets Artist: Amy Allison Skivbolag: Urban Myth/BAM

Att påstå att Amy Allison har en säregen röst är som att säga att universum är hyfsat rymligt. Det som gör rösten så oerhörd är likväl inte dess tonala spektrum – saken handlar självklart om hennes förmåga att använda det. Jesus, vilken närvaro och vilket uttryck. Jämförelser kunde anställas, men de känns rätt meningslösa. Hon är sin egen.

Sheffield Streets är mer sammanhållen och har tydligare konturer än tidigare plattor jag hört med Allison. Men koherensen kan egentligen inte tillskrivas låtmaterialet, därtill är blandningen alltför frisk. Att, som All Music Guide, stoppa in Allison i facket alternative country säger väldigt lite om hennes musik. Jazz möter country möter Tin Pan Alley säger något mer och att Elvis Costello finns med och sjunger på Mose Allisons Monsters of the Id ger ännu en ledtråd. För i likhet med Costello gräver sig Amy Allison djupt ner åt alla möjliga håll i den amerikanska sångskattkistan. Upp kommer hon med underbara och skiftande sånger om futil, förstulen, förlorad och fullbordad kärlek. Enkla ord som ”I wrote a song about you and it all came true, you did me wrong, now you’re gone and I’m blue” ges trovärdighet genom dyrköpta erfarenheter och överlägsen gestaltningsförmåga.


Det är därmed, jag återkommer dit, framför allt hennes röst som gör Sheffield Streets till en helhet, omöjlig att analysera utan att rådbråka. Men ändå. Lyssna på hennes längtan under månen i New Orleans och hör hur musiken gradvis övergår från country till... ja, något svårdefinierbart med hjälp av blåsarrangemanget. Hennes i ensamhet inkapslade längtan blir än mer outhärdlig. På samma gång: Tvetydighet och överraskande löften om någonting helt annat. Mardi Gras moon heter låten och är en rysare bland flera.

Don Heffington har producerat med den äran och bland musikerna märks Mose Allison, Bob Glaub och Van Dyke Parks. Deras spel är så märkvärdigt fint att jag antar att de blev lika tagna av sångerna som jag. Inte en ton är för galleriet och de som spelas vägs på den noggrannaste av guldvågar.



Different Views Artist: David Gogo Skivbolag: Cordova Bay/Hemifrån

David Gogo är en bluesgitarrist och sångare med tio egna plattor i bagaget. Nya Different Views är förvisso blå i tonen, men här finns också en (aningen onödig) cover på John Stewarts gamla hit Gold, någon rock’n’roll-stänkare som får mig att fundera över var jag ställde undan luftgitarren för sisådär 20 år sedan och ett par spår med påtagligt och funkigt souldriv. Föga förvånande lurar arvet efter Willie Dixon i kulissen men bäst är Gogo när han i avslutande I’ll do it myself ger sig in på den tidiga hårdrockens domäner och kliver ut ur högtalarna med ett gitarrspel som är alldeles lysande i sin grisighet. Han är en helt OK sångare också.

Låtmässigt plockar han ingredienser från 60- och 70-talens vita bluesskola och kokar ner dem till ett destillat som inte flyttar några gränser men som landar helt rätt rakt i ansiktet. Musiken saknar inte finess, men det bör också sägas att de egna kompositionerna haltar en del ibland. Hur som helst – David Gogo är definitivt värd en koll och det gäller även de skor han bär på omslagsbilden. Stil, med valfritt adjektiv före, kallas sådant.



Songs From Lonely Avenue Artist: Brian Setzer Orchestra Skivbolag: Surfdog/Playground

Brian Setzers gamla kärlek till den ännu äldre storbandsjazzen rostar inte. Kryssande mellan rockabilly och nämnda jazz svarar han upp mot de höga förväntningar man kan ha efter tidigare plattor med orkestern. Setzers är en underskattad sångare och en alldeles utmärkt kompositör. Plattan är fylld av musik som låter som om den alltid har funnits och alltid kommer att finnas. Låtarna har filmiska kvaliteter och Setzers faibless för film noir lämnar tydliga avtryck.

Alltsedan nätterna med Stray Cats singlar på högsta volym vet dessutom alla i min del av världen att han är en överjävel på gitarr. När han lirar sin Gretsch som i Mr Surfer goes jazzin’ är han King of the whole damn world (som ett annat spår råkar heta).

Songs From Lonely Avenue börjar med fullt blås och ett sväng som inte är av denna världen och flertalet låtar är stöpta i den formen med arrangemang av legenden Frank Comstock. Men titelspåret är en soft ballad med nattregnet mot vindrutan och på avslutande instrumentala Elena spelar Setzer dramatisk spansk gitarr, helt solo. Variation saknas alltså inte, och den behövs, men oftast gäller bara ett ord: Jump!



When I’m Gone Artist: Brad Colerick Skivbolag: Back 9/Hemifrån

Kaliforniske Brad Colerick debuterade 1986 med albumet Token Dreams, varefter han tillbringade bortåt tjugo år som musikmakare i reklambranschen. För tre år sedan släppte han så en senkommen uppföljare och When I’m Gone är hans tredje platta sedan ”återkomsten”.

Skivan går ut starkt med Nashville. Just den staden tycks vara den sista vår man vill dö i och att vi har att göra med existentiell ångest kopplad till Colericks nyblivna status som skivartist är uppenbart. Melodin är en pärla och den riffigt fräcka mandolinen sätter färg på ljudpaletten. Genren är country eller folk eller västkustpop. Jag finner honom svår att kategorisera, för i likhet med uppenbara förebilder som Guy Clark, Emmylou Harris och Rodney Crowell rör sig Colerick fritt genom det stora americanalandskapet. Med sig har han ett antal för ljudbilden viktiga akustiska stränginstrument, en bukett utmärkta melodier och därutöver personliga och välskrivna texter – Colerick klarar sig undan svåra ämnen som global uppvärmning och det amerikanska sjukvårdssystemet med äran i behåll. I centrum finns dock hela tiden hans röst.

Ofta föredrar jag sångare med skavanker i rösten, men några sådana kan Colerick knappast sägas ha. I förstone låter han därmed väl pedagogisk och behaglig, men efter ett par lyssningar mer som en gammal vän man gärna vill återhöra. Ungefär detsamma kan sägas om Herb Pedersen, Larry Klein och de övriga musikerna. Oerhört drivna, stundom rentav glassiga, med ett under ytan lyhört samspel som verkligen klär låtarna i varierade men aldrig överlastade skrudar. Jag tycker mycket om det. Efter ett tag.

Bästa spåret heter Paper in heaven och är en självbiografisk(?) historia om sexåringen som frågar pappa om det finns papper i himlen så att den senare post mortem kan skriva sånger där och även sända meddelanden med pappersplan till pojken nere på jorden. Tårdrypande? Javisst, jag kämpar med klumpen i halsen. Men det är också så känsligt och övertygande att jag struntar i om låten kanske kan uppfattas som på tok för sentimental.



Beautiful Day Artist: Charlie Robison Skivbolag: Dualtone/Rootsy.nu

Beautiful Day är en sångcykel inspelad under Charlie Robisons skilsmässa från Dixie Chicks-medlemmen Emily Erwin. Det hörs. Bitterhet och längtan, kärleksförklaringar och självförebråelser, lögner och svek – allt kan hittas på denna Robisons hittills tyngsta, dock inte nödvändigtvis i musikalisk mening, skiva. Covers blandas med egna låtar och helheten imponerar. Jag kunde dock klarat mig utan avslutningsspåret, en lätt glömd version av Springsteens Racing in the streets.


Hur som helst – Robison lägger i femman direkt med en milt uttryckt syrlig känga mot det vackra folket i LA satt till musik som är fräsande rock i Steve Earles fotspår. Robison har en utmärkt röst och målar sina känslor i intressanta färger och nyanser. Låtar med talande titlar som Down again och Nothin’ better to do – den senare signerad Bobby Bare Jr – är luftigt spelade ömkligheter i midtempo, medan Reconsider är en klassisk på-mina-bara-knän-ballad med dominerande akustiska gitarrer och en alldeles strålande refräng.

I Feelin’ good som följer därpå, svänger Texassonen Robison loss med mandolin och allt, samtidigt som han försöker övertyga lyssnaren om att han mår fint. Jag går inte på det. Han har för all del nya strängar på guran och sjunger om att det är frihet, och ingenting annat, som vinkar runt hörnet. Men det hjälps alltså inte – illa dold ensamhet och förtvivlan dränerar varje förljugen stavelse. Ingen rolig sits för Robison, men det blev en väldigt bra platta av eländet.



Somewhere Beyond The Roses Artist: Kieran Kane Skivbolag: Dead Reckoning/Rootsy.nu

Nog för att han har tagit del av såväl Darwin som Bibeln, men det är tveksamt om fakta eller dikt har lett Kieran Kane närmare sanningen. ”All that I’m sure of is flesh and friction” sjunger han i Don’t try to fight it. Låten ger en god bild av nya plattans textmässiga innehåll. Korthuggna bilder och destillerade tankar med filosofiska rymder mellan raderna. Vad spelar roll Way down below? Borde inte livet vara mer än detta?

Det finns dock tröst och tillförsikt i grubblandet, även om det kan tyckas vara långt mellan gångerna hos Kane. I titelspåret sjunger han att ”we will rest our weary souls somewhere beyond the roses”. Hans avfärdande av Bibeln som dikt och fantasi hindrar honom inte från att låna ord och former från den källan och den som inte tilltalas av de eviga frågorna hittar förmodligen i Kane en rätt hopplös dysterkvist. Jag kanske också är en sådan, för jag finner hans resignation inför allas vårt öde mycket upplyftande, hur paradoxalt det än kan låta. Men om resignationen bara är skenbar? Här finns, tycker jag, en oerhört stark längtan till liv, som ett villkorslöst krav klätt i vackra ord och kompromisslös musik. Varken ämnesval, lyrisk känsla eller förtätning ligger särskilt långt ifrån Dan Andersson och i min bok är det ett mycket högt betyg.


Musikaliskt påminner skivan starkt om Kanes 2000-talsplattor tillsammans med Kevin Welch och Fats Kaplin. Tonspråket är minimalistiskt – inga ackordbyten för sakens skull, riffartade melodier – och arrangemangen drivs framåt av Kanes ärrade röst och rytmiska banjospel. Trummor förekommer här och var, däremot inte bas. Det ger en spännande ljudbild som ytterligare ökar i originalitet och intensitet i och med Deanna Varagonas (från Lambchop) fina saxspel. Kane har alltså en utsökt känsla för rytmik och trots att sångerna ofta låter mer som skelett än som fullgångna melodilinjer, innehåller plattan många minnesvärda musikaliska hakar.

Ett par låtar på Roses når inte riktigt fram. Anybody’s game lyckas inte hypnotisera mig och minimalismen blir därmed mer till monotoni och Tell me mama är, trots att den svänger fint, något blek ställd bredvid Little Walters version. Annars är detta en mycket stark platta som bör kollas upp av alla som uppskattar en americana som utan ansträngning löser upp gränserna mellan folk, country och blues. Kanes musik är lika nödvändig och självklar som jorden vi trampar.



Closer to the bone Artist: Kris Kristofferson Skivbolag: New West/Playground

Jag låter mig uppslukas av skorrande farbröder i höst. Chip Taylors nya är den bästa jag hört med honom, Guy Clarks historier håller hög klass än och Kris Kristofferson hittar som vanligt de mest självklara melodier och ackord.

Hans introspektion har gradvis tilltagit och med den, verkar det som, hans ointresse för allt utanpåverk. Redan 2006 års This old road var en avskalad historia och detsamma gäller nya plattan, även om några spår svänger och kränger med fullt komp. Det gäller till exempel titelspåret, en tonsatt moralitet om sanningens nödvändighet. Tiden rinner iväg och ”comin’ from the heartbeat, nothing but the truth now, everything is sweeter closer to the bone”. Sanningen motiverar sig själv tycks Kristofferson, 73 i somras, mena och han gör det med en röst fylld av uråldrig värme och uppriktighet.

Ett annat starkt spår är skrivet till Johnny Cash och Kristoffersons mästerliga textskrivande firar här stora triumfer: Det som kunde blivit en själamässa blir istället en kompromisslöst livsbejakande och helt osentimental hyllning till Cash som om denne levde. Vilket han ju på ett sätt också gör. Musiken är bra den med – en lätt chick-a-boom-touch á la Johnny himself slår broar över till klassisk Kristoffersonmark.

Closer to the bone kräver några genomlyssningar och mer än ett uns av koncentration, men är å andra sidan en belöning värd att anstränga sig för.



Coming Home Artist: Jenny Bohman Skivbolag: Rootsy.nu/ADA Nordic

Jag medger utan vidare att min koll på Jenny Bohman inte är vad den borde vara. Coming Home slår därför ner som, om inte en bomb så i alla fall en granat. Blues på engelska är kanske inte vår nationella paradgren, men detta är verkligen ett lysande undantag. Eller, om man så vill, någonting helt autentiskt.

Bohman har en grym röst – känslig och uttrycksfull – och hennes gestaltningar saknar alla tendenser till överspel. Ingen tröttsamt manierad känsla för blå feeeeling alltså. Musiken rör sig med imponerande lätthet mellan olika typer av blues och rentav en gnutta pur folk/country, allt med en formfrihet som kanske inte gör för bluesen vad EST gjorde för jazzen, men som gör plattan både spännande och ytterst personlig.

Men det är inte nog med det. Bohman spelar också munspel som få andra och Thomas Almqvist, som dessvärre avled under inspelningarna, har skruvat till en i bästa mening modern roots-produktion och hans återhållsamma gitarrspel är glimrande i sin illusoriska enkelhet.

Rekommenderade artiklar

Robotfolket - Årets viktigaste bok?

Det här är en bok jag varmt rekommenderar till alla som är det minsta nyfikna på hur världen fungerar bakom ridåerna och som älskar att dyka ner i en spännande äventyrsroman samtidigt som man får en chans att växa som människa.

© 2018 Läsarnas Fria