Swedbanks presidentkandidat: ”Vi måste koncentrera makten” | Läsarnas Fria

LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Reportage
Linus Waltersson

  • Sergei Tigipko kandiderar till presidentposten i Ukraina, samtidigt som han sitter kvar i Swedbanks styrelse.
Läsarnas Fria

Swedbanks presidentkandidat: ”Vi måste koncentrera makten”

Den ukrainske bankmannen Sergei Tigipkos affärer med Swedbank gav en ”goodwill” på 4,5 miljarder. Swedbank fick en del kritik för det. Nu satsar Tigipko pengarna på att bli landets president. Han säger sig fokusera 100 procent på politiken, men sitter kvar i Swedbanks styrelse. Så vad vill han göra med Ukraina? En hel del visar det sig.

Nettovärdet på TAS-Kommerzbank var en halv miljard när Sergei Tigipko sålde den för fem miljarder till Swedbank år 2007. Samma bank visade sig senare ha en utlåning på 1,3 miljarder till Tigipkos egna bolag. Den mellanskillnad (utöver nettovärdet på 4,5 miljarder) som Swedbank betalade för TAS-Kommerzbank bokfördes som ”goodwill”. Med goodwill menas att Swedbank-ledningens subjektiva övertygelse var att TAS-Kommerzbank, i Swedbanks ägo, verkligen var värd 5 miljarder.

Swedbanks nytillkomna vd, Michael Wolf, skrev av hela goodwillposten i sin första kvartalsrapport. Den uppköpta bankens icke-materiella tillgångar på 4,5 miljarder ansågs alltså inte existera längre när två år hade passerat efter affären. TAS-Kommerzbank (nu omskyltad till Swedbank) dras dessutom med stora förluster.

Nedskrivningen på 4,5 miljarder försvann alltså inte ut i någon anonym kundmassa med återbetalningsproblem. Den gick till en av kandidaterna i vinterns presidentval. Swedbanks ”goodwill” kan nu få sina politiska konsekvenser i ett Ukraina där den privata förmögenheten och det politiska inflytandet kommit att bli varandras absoluta förutsättningar.


När Tigipkos kandidatur till presidentposten blev känd hävdade motståndare från olika läger att den var ”teknisk”, att han bara skulle sno väljare från den ena eller andra sidan, men aldrig bli mer än tvåa i partiet. I dag är det färre som tvivlar på att han startat ett oberoende race och att han går för seger. Kampanjen har precis börjat, men hans ansikte är redan en del av Kievs stadsbild.

Premiärminister Julia Timushenko och president Viktor Jushenko som grep makten i den välregisserade ”orangea revolutionen” för fem år seden har, på grund av affärsmässiga konflikter, haft fundamentala samarbetsproblem och den orangea färgen flagnade fort. Löften om reformer för ett öppnare samhälle uteblev. Istället slåss de inbördes om maktmissbrukets frukter. Någon tillfällig parlamentarisk majoritet för att hantera finanskrisen kunde heller aldrig förverkligas och Timushenko har, utan framgång, försökt förhandla med oppositionsledaren Janukovitj istället för med Jushenko.


Den 12 september meddelade ordföranden för det ukrainska socialistpartiet, Alexander Moroz, att partiet kan komma att avstå sin kandidatur och sluta upp bakom Sergei Tigipko. Han tros kunna ”konsolidera” de socialistiska väljarna. Återstår att se om så är fallet. Moroz själv fick 5,8 procent av rösterna i det senaste presidentvalet.

Att den socialistiska partiledningen föreslår landets femtonde rikaste nyliberal till presidentposten kan från en skandinavisk horisont verka underligt. Men ideologi är ingen given komponent i ett nutida ukrainskt parti och nu efterfrågas politiker som möjliggör en politisk styrning av landet överhuvudtaget. Den ideologiska inriktningen verkar ses som en senare fråga.


Det är här Tigipko kommer in i bilden. Han anses ha goda relationer med samtliga affärsklaner bakom den ukrainska partipolitiken. Ingen ukrainsk elitpersonlighet lär ha bättre rykte bland sina motståndare. Hans rykte i omvärlden, vilket inte saknar betydelse i ukrainska presidentval, förvaltas av Bell Pottinger group, en global PR-byrå baserad i London vars kundlista rymmer allt från Disney till BAE-Systems.

Sergei Tigipko säger sig ha lämnat alla sina poster i näringslivet och betonar vikten av att skilja på politik och affärer. Han har utlovat en ”pragmatisk, konstruktiv och anti-populistisk” dagordning. Den 15 september gav han ut en hel bok med sitt politiska program. Första avsnittet handlar om att koncentrera den statliga makten till presidenten. Det behövs ett effektivare beslutsfattande. Att det ena eller det andra partiblocket blockerar talarpodiet eller startar slagsmål i kammaren (vilket sändningar från det sittande parlamentet faktiskt vittnar om) ska inte få äventyra landets framtid med Tigipkos grundlagsförslag.

– Vi behöver en tydlig ansvarsförbindelse. Presidenten på den ena sidan. På den andra sidan folket. Mellan president och folk hamnar då vissa affärsintressen, ”oligarker” om ni så vill, de som de facto styr landet på egen hand i dag, förklarar Tigipko i en telefonutfrågning på Komsomolskaja Pravdas redaktion den 31 augusti.


I kontroversiella säkerhetspolitiska frågor om rysk militär närvaro på Krimhalvön och relationen till stormakterna vill han inte binda upp sig i några längre avtal med varken Putin eller västmakterna. På en presskonferens i Sevastopol driver han linjen att Ryssland inte nödvändigtvis måste lämna Krim-halvön, att  platsen kan arrenderas ut till Ryssland på affärsmässiga villkor och att halvön rymmer såväl rysk- och ukrainsk militär som civila verksamheter.

Men det första Tigipko vill göra som president är att ändra grundlagen och införa ”presidentrepublik”. Hälften av hans egna klipp på youtube betonar ”nödvändigheten av maktkoncentration”. Det ineffektiva parlamentets inflytande bör minimeras. I sak ligger argumentationen för ”vertikal makt” i linje med Boris Jeltsins ord när han 1993 lade den ryska duman under sig. En relevant skillnad är att Sergei Tigipko varken lär ha kapacitet eller ens för avsikt att förverkliga sin plan med militära medel.

Tigipko förordar samtidigt mer makt åt regionerna. Staten ska till exempel inte driva språk- eller religionspolitik, vilket haft hög prioritet under Jushenko och Timushenkos styre, men skapat motsättningar i de regioner där de flesta invånarna inte talar ukrainska och inte tillhör den ukrainsk-ortodoxa kyrkan. Han ser gärna att Ukraina går med i EU, men anser inte att frågan är aktuell eftersom Ukrainas nutida ekonomiska utgångsläge inte möjliggör varken medlemskap eller reell förmåga att hävda sig på EU:s inre marknad, och knappast på den ryska heller.


Även om Sergei Tigipko säger sig fokusera helt på politiken sedan i somras så sitter han kvar i styrelsen för den svenskägda bank han fortfarande var skyldig 1,3 miljarder vid årsskiftet.

    – Tigipko gick in i styrelsen när han lämnade posten som vd i juni i år och han är fortfarande medlem, säger Swedbanks presskontakt Emma Bergfeldt.

Oppositionsledaren Viktor Janukovitj leder än så länge stort i opinionsundersökningarna. Han går till val på en expansiv välfärdspolitik med höjda pensioner och minimilöner. Den politiken är populistisk och leder till konkurs, menar motkandidaterna. Internationella valutafonden, IMF, (som i dag håller Ukraina på fötter med nödlån) tillåter heller inga sådana utgiftsökningar.

De nödlån på 11 miljarder dollar som IMF hittils har handhållit motsvarar nästan exakt vad Rinat Akhmetov (rikast i landet) har i uppskattad förmögenhet, efter ett fall på 71 procent, i dollar räknat. Hövdingen i den så kalla de ”Donetskmaffian” äger, förutom de enorma gruvdistrikten i Donetsk-regionen, ett fotbollslag som vann årets UEFA-cup. Det är Rinat Akhmetov som finansierar och kontrollerar såväl landets största parti (Regionernas Parti) som Janukovitj valkampanj.


Landets oligarker är dock inte bara kapabla att vinna UEFA-cupen. De tenderar även att köpa upp politiska partier och (desto vanligare) politiska ämbeten. Det nationella parlamentet har blivit en miljardärsklubb. Klassklyftorna har, av begripliga skäl, ingen plats i den ukrainska valdebatten. Fattigdomen ser ut att fördubblas istället för den halvering som FN:s millenniemål gick ut på, men högst på dagordningen står bankstödet. Sergei Tigipko, som tidigare var chef för riksbanken, betonar dock vikten av att rikta det statliga bankstödet på ett sätt som främjar sysselsättningen.

– Ett antal banker måste backas upp av staten och i så fall bör de förstatligas, men pengarna bör annars gå till infrastrukturprojekt som ger maximal utdelning i den reella ekonomin och skapar jobb. Återkapitaliseringen av bankväsendet var visserligen tänkt att rädda jobb, men bankerna satsade de statliga stöden på valutaspekulation och inte i den reella ekonomin, sa Tigipko till Interfax den 25 september.


Det skulle visa sig vara värre än så. Två veckor senare utfärdar riksåklagaren en häktningsorder på Igor Gilenko, tidigare vd på Nadra Bank, misstänkt för att ha förskingrat en betydande del av det IMF-finansierade bankstöd som skulle rädda den kollapsade storbanken. Trots varningar hade riksbanken betalt ut en miljard dollar till Nadra. Enligt Kyiv Post väntar 250 000 av bankens fyra miljoner kunder fortfarande på att få ut sina frysta insättningar. Samma bank har av någon anledning publicerat namn och belopp på sina 42 000 låntagare, som nu är minst lika förbannade.

Det genomsnittliga ukrainska hushållet har varken lån eller insättningar att bekymra sig över, men ingen undkommer de kraschade reallönerna.

– Det finns ju jobb, men folk har inte råd att jobba längre i Ukraina, säger en av hundratals ukrainska byggarbetare på tredjeklasståget mellan Kiev och Moskva.

Att enkelbiljetten över gränsen kostar en veckolön verkar inte ha hindrat den ukrainska arbetarklassen från att söka sin försörjning bortom den ryska gränsen – den enda gräns (förutom Vitrysslands) som oförmögna ukrainare har rätt att passera i dagsläget. Drömmen om det europeiska paradiset väster om Schengenmuren är välförankrad. Att gifta sig ut ur landet ses fortfarande som en utväg bland många kvinnor. Sexturismen, människohandeln och annan företagsamhet som dras till den sociala misären visar inga tecken på stagnation.


Ukraina är ett av världens absolut bördigaste länder, men importerar i dag stora mängder livsmedel. 90 procent av potatisen och 80 procent av grönsakerna odlar däremot hushållen på egen hand. De ukrainska kolonilotterna är inga blomsterträdgårdar utan har fungerat som en nationell svältbuffert sedan 1990-talets första våg av nyfattigdom. Andelen undernärda översteg aldrig 5 procent den gången, vilket statistikerna på FN:s livsmedelsorgan FAO beskrev som en anmärkningsvärt lite i relation till hushållens ringa köpkraft.

En olycklig blandning av inhemsk korruption och konkurrens från EU-bönderna gör att en tredjedel av den goda jordbruksmarken växer igen, samtidigt som en tredjedel av hushållen saknar tillgång till odlingsbar mark. Två heltidslöner är i nuläget ingen garanti mot undernäring för en jordlös arbetarfamilj. Det är utan minsta entusiasm den helvegetariska dieten vunnit sina marknadsandelar.

Förtroendet för den sittande presidenten Viktor Jushenko i de senaste opinionsundersökningarna är nere på två procent. Leonid Kuchma, presidenten som avsattes i den orangea revolutionen 2005, hade som lägst åtta procents stöd.

Jushenkos fall verkar dock inte ha gynnat varken Timushenko (kvar på 15 procent) eller Janukovitj (runt 30 procent). Hur den majoritet som avsatte Kuchma-regimen, men nu har ännu lägre förtroende för hans efterträdare, fördelar sina röster i valet den 17 januari är därmed en väldigt öppen affär. De svenska sparbanksmiljardernas kandidat sätter av allt att döma sitt hopp till dessa väljare.

Rekommenderade artiklar

Robotfolket - Årets viktigaste bok?

Det här är en bok jag varmt rekommenderar till alla som är det minsta nyfikna på hur världen fungerar bakom ridåerna och som älskar att dyka ner i en spännande äventyrsroman samtidigt som man får en chans att växa som människa.

© 2018 Läsarnas Fria