Palestiniers rätt är enda fredschansen | Läsarnas Fria

LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Tala till punkt
Abdel-Qader Yassine

Läsarnas Fria

Palestiniers rätt är enda fredschansen

Amos Yadin är en israelisk jude född och uppvuxen i Haifa. När han fick möta palestinier hemma och utomlands kom Amos Yadin att ta avstånd från den stereotypa bild av palestinier som sionistiska massmedia och det israeliska etablissemamget hade gett honom.

Amos Yadin fann att de klichéer som användes för att beskriva palestinierna inte stämde överens med hans egna iakttagelser och erfarenheter. Och även om Amos Yadin och palestinierna inte hade något annat gemensamt, så skulle de ändå dela sin mänsklighet och besatthet av Palestina-Israel.

I dag vet jag inte hur jag ska kunna få kontakt med Amos Yadin, för jag har aldrig känt någon med det namnet, men fortsätter att söka efter honom.

Det är av avgörande betydelse att vi får träffa varandra, eftersom kampen om Palestina nu nått en punkt där hans öde och mitt är ofrånkomligt sammanflätade. Vare sig vi vill det eller inte, vare sig vi erkänner det eller inte, i generationer framöver kommer inte någon palestinier att kunna föreställa sig en framtid utan att samtidigt inse att de israeliska judarna är en realitet i hans egen värld. Och inte någon israelisk jude kan skapa eller söka efter en möjlig fred, och ge uttryck för sitt nationella mål utan att ta hänsyn till den ofrånkomliga realiteten av det palestinska folket.

I allt för många år har den spegel i vilken israelerna försökt återge sin bild av palestinierna varit sprucken. Den bild de tyckt sig se har mist konturerna. I allt för många år nu har ett alltför stort avstånd skilt den vanliga palestiniern från hans israeliske motsvarighet. Det är en avgrund ur palestiniernas synvinkel, avgrunden mellan förtryckare och förtryckt.

Sionisterna bär ansvaret för detta sakernas tillstånd, resonerar han. De bär ansvaret för hans liv i exil, för den livslånga misären och hans ödelagda värld, eftersom de vägrar erkänna hans existens och rätt att återvända till hemlandet och utöva sina legitima rättigheter.

Rätt och fel?

Och palestiniern har funnit sig i att slitas i stycken av den skiljevägg han fått uppleva mellan sig och sionisterna under de senaste 61 åren. Det ironiska i situationen är att ansvaret alltid faller på honom att bevisa sin uppriktighet, att rättfärdiga varför hans vision ser ut som den gör och till sist beväpna sig med logiskt entydiga bilder för rätt och fel, med oklara argument som utpekar honom som den förfördelade parten i en 92 år lång konflikt.

För de israeler som är mottagliga för intryck utifrån kan relationerna till palestinierna inte längre baseras på de orättfärdiga släktskapsbanden mellan ockupant och ockuperad. Det betydelsefulla i det palestinierna börjat säga till israelerna efter 61 år, som mestadels karaktäriserades av lugn men under de senaste åren av en militant önskan att återvinna hemlandet, kan inte förbigås.

Till dessa israeler säger palestinierna: Er regering kan inte tillvälla sig gudomlig rätt att besluta om så avgörande frågor som vårt öde och vår nationella strävan. Vi har djupa rötter i det här landet. Det ger oss en mystisk tillgivenhet till det. Att förneka vår existens och våra nationella rättigheter är att ge spelrum fär lagar och krafter som i växelverken med andra förutsägbart kommer att drabba samman i en lika intensiv som långvarig konfrontation.

Fred i det heliga landet förblir en önskedröm, om det inte råder mellan israeler och palestinier.

Brutalitet 

I Palestina har det judiska folket, som ofta skapat stor historia, vägrat lära sig av denna och hemfallit åt att utsätta palestinierna för en förföljelse av brutalaste slag.

Som ”dröm” har sionismen lyckats förflytta ett verkligt stort antal av världens judar till ”landet av mjölk och honung”, men som politisk doktrin måste den nu ställas inför fakta och uppmärksamheten måste riktas på det palestinska folkets nationella strävan och intressen – det folk vars rötter i detta land inte är en vision utan smärtsamt verkliga.

Utan oss kommer israelerna aldrig att bli accepterade i arabvärlden. Även om israeliska turister promenerar runt i de arabiska huvudstädernas basarer och nattklubbar, som de nu gör i Kairo, kommer detta aldrig att få araberna att acceptera dem. Men jag kan föreställa mig att israeliska läkare och sjuksköterskor arbetar på våra sjukhus och israeliska barn går i våra skolor när en gång Palestinafrågan fått en rättvis lösning.

Och fastän revolutionärt våld från palestinierna och institutionellt våld från israelerna har fått freden att te sig hånfullt avlägsen de senaste åren, finns det vid en slutlig analys inget alternativ till ett erkännande av att en varaktig lösning på den palestinsk-israeliska konflikten inte kan skiljas från ett erkännande av palestiniernas obestridliga legitima rättigheter. Bara detta kan rätta till orättvisan, lindra den misär palestinierna fått utstå de gångna 61 åren och återupprätta tron på mänskligheten.

Det är ett empiristisk faktum att regeringsinnehavet mildrar sinnet på det mest oförsonliga ledare (möjligen med undantag av Benjamin Netanyaho), och fick palestinierna till slut den stat de med rätta kräver på Västbanken och Gazaremsan, så skulle de ha föga motiv att fortsätta den våldsspiral som krävt så många oskyldiga liv och lett till att så många hem splittrats.

 

Rekommenderade artiklar

Robotfolket - Årets viktigaste bok?

Det här är en bok jag varmt rekommenderar till alla som är det minsta nyfikna på hur världen fungerar bakom ridåerna och som älskar att dyka ner i en spännande äventyrsroman samtidigt som man får en chans att växa som människa.

© 2018 Läsarnas Fria