Vilken framtid väntar Peru? | Läsarnas Fria

LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Reportage
Sten Brodén

  • På polismuseet i Lima står en docka av Abimael Guzman, den maoistiska rörelsen Sendero Luminosos grundare. Guzman greps 1992 och sitter fängslad på livstid för terrorism.
Läsarnas Fria

Vilken framtid väntar Peru?

Efter decennier av orättvisor och fattigdom verkar befolkningen i Peru ha tröttnat. De sociala klyftorna är fortsatt stora trots regeringens vallöften år 2006. Mycket tyder nu på att den slumrande maoistiska gerillarörelsen Sendero Luminoso har vaknat till liv. Men om landet går mot nya inbördeskrig eller en fredlig lösning är ovisst.

Det politiska läget i Peru är i gungning och efter år av högerregerigar blåser nu vänstervindar i landet. Många tecken som kommit på senare år tyder på att det pågår en omorganisation inom den maoistiska gerillarörelsen Sendero Luminoso, Den lysande stigen. Rörelsen, som framträdde ur inre partistrider i Perus kommunistiska parti (PCP) i slutet av 1970-talet, startade en väpnad kamp mot staten den 17 maj 1980.

Detta skedde genom en liten attack i Chuschi, ett avlägset samhälle högt uppe i Anderna. Attacken riktade sig mot det första fria valet som hölls i landet sedan 1960-talet. Rebellerna brände helt enkelt valurnorna som skulle användas dagen efter. Något senare hittades hundar upphängda i trafikljus och i lyktstolpar längs gatorna inne i huvudstaden Lima. De hängda hundarna symboliserade partiet Deng Xiao Ping, som återupprättats i Kina efter kulturrevolutionen och som återinfört kapitalismen i Mittens Rike.

Dessa handlingar visade att Sendero Luminoso avsåg att vandra andra stigar på vägen till Det nya Peru, som man ville bygga på resterna av det gamla nyfeodala samhället.

I början av det 12 år långa inbördeskriget hade Sendero Luminoso stora framgångar och fick stöd hos bönderna, som huvudsakligen bestod av ursprungsfolk, på det andinska höglandet. När rörelsen skaffat sig en bred bas på landsbygden försökte den, i enlighet med Maos teser om folkkriget, strypa tillförseln av naturtillgångar som el och råvaror till huvudstaden Lima. Även i Limas kåkstäder byggde man baser. Inne i centrum genomfördes ständiga bombattentat.

Denna politik misslyckades dock och Sendero Luminoso lyckades inte isolera huvudstaden från landsbygden. Bombattentaten drabbade många ur civilbefolkningen och även på landsbygden fördes en hårdför politik gentemot dem som inte ville medverka i bygget av Det nya Peru. Stora delar av befolkningen vände sig emot Sendero Luminoso och rörelsen drabbades av deserteringar.

Trots en extremt grym och urskillningslös repression mot ursprungsfolken även från den gamla högerregimen, från Belaunde över Garcia till Fujimori, försvagades Sendero Luminoso. Den 12 september 1992 lyckades regimen tillfångata den karismatiske ledaren, filosofiprofessorn Abimael Guzman alias ”Presidente Gonzalo”, och större delen av partiets centralkommitté. Därmed gick luften ur det maoistiska upproret i Peru och inbördeskriget har sedan dess gått på sparlåga.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan Abimael Guzman och övriga ledare fängslades. Alberto Fujimori, Perus president sedan valet 1990, avgick och flydde landet efter mutskandaler år 2000 och försökte återvända i samband med förra årets presidentval. Men nya vänstervindar blåser i Latinamerika och Fujimori sattes i husarrest i Chile för att sedan utlämnas till Peru där han dömdes till mångåriga fängelsestraff för korruption och brott mot mänskligheten. Perus förre president Toledo genomförde en sannings- och försoningskommission som samlade in vittnesmål och bevis från ”De svåra åren” och som fastställde att ungefär 70 000 människor hade fått sätta livet till under inbördeskriget, flertalet av dödsfallen skylldes på Sendero Luminoso.

Kommissionen redovisade sin slutrapport 2003. Fortfarande har dock inga militärer dömts för brott begångna under kriget. I samband med årsdagen av tillfångatagandet av Sendero Luminosos ledning publicerades plötsligt en bok skriven i fängelset av Abimael Guzman. Bokens titel är De puño y letra (ung Handskrivet av mig själv) och utgör bland annat hans politiska försvar i den senaste rättegången. Den nu 74-årige Guzman dömdes till livtids fängelse.

Redan 1993 uttalade Guzman att perioden med den väpnade kampen som en politikens förlängning var över. I samband med utgivningen av boken kunde man återigen höra olika företrädare för Sendero Luminoso uttala att kampen nu ska fortsätta med fredliga medel och att man har för avsikt att ställa upp i kommande regionala och lokala val. Man söker nationell försoning och legalisering av sitt parti samt allmän amnesti för alla fängslade kamrater.

Samtidigt hörs andra röster ifrån södra centrala höglandet, från dalgången Övre Huallaga och från floddalarna Ene och Apurimac. Där har resterna av den gamla folkarmén i Sendero Luminoso under alla år överlevt och försörjt sig på beskydd/tullavgifter på kokaintrafiken som färdas i nordlig riktning mot Colombia och Mexiko för att sändas vidare till marknaderna i USA och Europa.

På senare år har man vuxit sig påtagligt starkare och framgångsrikt attackerat både militär och polis. Bara under de senaste två månaderna har fler än 40 soldater dödats enligt den nu pensionerade generalen Marcos Miyashiro (La Republica 8 nov). Försvarsminister Rafael Rey, som nyligen med knapp nöd undkom en attack mot den helikopter han färdades i, uttalar i samma tidning att målet för militärens offensiv är att fånga ledarna för gerillan. Den förre generalen Miyashori, som för övrigt spelade en aktiv roll då Guzman tillfångatogs 1992, hävdar däremot att det är oerhört svårt att åstadkomma detta eftersom ursprungsbefolkningen i trakten lever på att odla och sälja den för religiösa ritualer heliga kokan, som utgör råvaran i produktionen av kokain. Sendero Luminoso försvarar alltså lokalbefolkningens inkomstmöjligheter, och har därför stort stöd hos befolkningen i trakten.

Efter 17 år i djungeln börjar nu resterna av det gamla Sendero Luminoso kommunicera genom moderna medier och man finner klipp på youtube och en hemsida på internet. Där kan man bland annat läsa att Abimael Guzman är en revisionist och att folkkriget fortsätter under ledning av PCP-mlm, det vill säga Perus kommunistiska parti marxist-leninist-maoisterna. Samtidigt har man inte helt stängt dörren för en fredlig överenskommelse med den sittande regeringen i Lima.

Det är ovisst vilken väg utvecklingen i Peru kommer att gå. De objektiva förutsättningarna för ett folkligt uppror finns onekligen i Peru med dess enorma klass- och etniska motsättningar samt marginaliseringen av folk i avlägsna trakter där statens tentakler aldrig nått fram. Kommer Peru att finna den bolivianska fredliga vägen, med folkrörelser sådana som bar fram Evo Morales till presidentposten och Moviemento al Socialismo (MAS) till regeringsmakten, eller kommer de väpnade inbördes striderna att bestå och fördjupas?

Sendero Luminosos hemsida finns på adressen www.pcp-crm.blogspot.com

Rekommenderade artiklar

Robotfolket - Årets viktigaste bok?

Det här är en bok jag varmt rekommenderar till alla som är det minsta nyfikna på hur världen fungerar bakom ridåerna och som älskar att dyka ner i en spännande äventyrsroman samtidigt som man får en chans att växa som människa.

© 2017 Läsarnas Fria