LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Tala till punkt
Abdel-Qader Yassine

  • En palestinsk arbetare balanserar på ett hustak på ett bygge i den judiska bosättningen i Beitar Illit söder om Jerusalem.
Läsarnas Fria

Visionen av ett framtida Palestina

Det är bara så kallade moderater på ömse sidor i Palestinakonflikten som i dag stödjer idén om en tvåstatslösning och som försöker göra det till synes oacceptabla acceptabelt, menar Abdel-Qader Yassine. Vilka är då dessa moderater och är det troligt att deras moderation kommer att ge resultat?

I sig är moderation ett ofta mystifierande ord som får innebörd först när det sätts in i ett konkret sammanhang. Men problemet i dag är att så snart vi sätter in palestinska och israeliska moderater i deras sammanhang, finner vi en alltför stor klyfta mellan de båda sidornas positioner. Det framgår med all tydlighet av de allt som oftast motstridiga förväntningarna och de till stor del innehållslösa resultaten av diskussionerna mellan dem. Dessa inleds vanligen i en hjärtlig stämning, men avsaknaden av meningsfulla resultat gör att det slutar i en känsla av frustration, misstroende och till och med fientlighet.

Det fanns ytterligare skäl for vår moderation än att vilja göra vår röst hörd ? nämligen realism. Vi har blivit övertygade om att den tid är förbi, då palestiniernas rättigheter kunde återvinnas med våld. Även om det hade varit möjligt på 1970-talet att återerövra fäderneslandet som fråntagit oss med våld, så är det inte det längre nu. Efter 61 år av israelisk övermakt har Palestina blivit lika mycket ett hem för en ny generation israeler som det är för palestinierna i och utanför Palestina. Nära 60 procent av israelerna känner inte till något annat hemland vid sidan av Israel/Palestina.


Bara en politisk lösning som baseras på delning är möjlig. Den palestinska intifadan har förvandlat drömmen om en palestinsk revolution till verklighet genom att omvandla ?väpnad kamp? utifrån till ett genuint inre motstånd. Genom att uppfinna egna metoder har intifadan lyckats ta udden av ockupanternas militära överlägsenhet och reducerat styrkemätningen till en kamp om vilja och beslutsamhet vars politiska resultat kommer att visa sig inom några år.

Antalet palestinier som i dag bor i det historiska Palestina närmar sin snabbt fem miljoner eller hälften av den totala palestinska befolkningen i och utanför Palestina. Antalet israeliska judar är om kring 4,8 miljoner. Med nuvarande palestinska födelsetal kommer proportionerna snart att närma sig 40 procent judar mot 60 procent palestinier. Det vill säga om det inte sker en massutdrivning av palestinier på samma sätt som judarna drevs ut ur Tyskland på 30-talet. Idén om att driva palestinierna över gränsen är inte ny. ?Förflyttnings?-teorin har en lång historia i sionistiska kretsar. I dag diskuteras den öppet som ett effektivt sätt att lösa det så kallade demografiska problemet.


Finns det en utväg? En formel för fred har skisserats i sina huvuddrag och hela världen tycks ha gått med på den, om bara de båda sidorna i konflikten kan tänka sig att acceptera en lösning baserad på partiell, inte allomfattande rättvisa, och om de förmår lägga sina dolda dagordningar åt sidan.

Det som främst kännetecknar den israelisk-palestinska konflikten är att man inte kan övertyga palestinier om att Haifa och Jaffa inte är delar av Palestina och att man inte kan övertala judarna om att Västbanken inte är del av Stor-Israel.

Frågan blir ? hur uppnås en fred baserad pa delning?

Mitt svar är: Genom att det görs en klar distinktion mellan politisk realitet och ideologi. Vad gäller palestinierna måste de likaväl som israelerna acceptera ett stympat hemland. De kommer att fortsätta att omhulda idén om ett enda hemland på det ideologiskt-emotionella planet.

Och om en sådan lösning genomfördes, är det då helt ogenomförligt att i framtiden uppnå någon form av politiskt arrangemang genom vilket judar kunde bo i Ramallah eller Hebron och palestinier i Haifa och Jaffa utan bitterhet eller fientlighet?

En sådan vision överträffar helt klart dagens verklighet: Israels vägran att erkänna den palestinska nationen och palestiniernas insisterande på en oberoende suverän stat.

Jag använder här termen vision för att understryka avstånd som skiljer en realistisk lösning från de ouppnåeliga drömmarna om expansion eller befrielse ? den israeliska drömmen om ett Stor-Israel, mer eller mindre tomt på palestinier, och den palestinska drömmen om att återupprätta ett oförminskat Palestina.

Man kan säga att medan palestinierna i dag har börjat distansera sig från sin dröm, har majoriteten av israelerna inte gjort det. Tidigare trodde vi palestinier att detta land enbart var vårt och vi trodde inte på idén om samexistens mellan två stater. Det viktigaste är att palestinier och israeler visar sig tro på en samexistens mellan två stater.

Vad gäller palestinierna är inställningen att även om Palestina inte kan återvinnas, kan det kanske återskapas i ny form: att byta ut drömmen om fullständig befrielse mot den mer påtagliga realiteten av en begränsad stat. Att denna radikala förändring av PLO:s politik skulle medföra motsvarande förändring av Israels ståndpunkter är olyckligtvis inte alls givet.


Emellertid finns det ? enligt mitt sätt att se ? två saker som vi kan vara tämligen säkra på vad gäller den närmaste framtiden. Det första är att så länge Israel styrs av sin nuvarande högerledning är en snar öppning mot en lösning på Palestinafrågan föga trolig. Benjamin Netanyahu och hans likasinnade kommer att finna sätt att avleda varje ärligt försök att nå en fredsuppgörelse så länge de kan känna sig säkra på att USA inte på allvar kommer att opponera sig mot vad de tar sig för ? förutsatt att det hela genomförs framgångsrikt. Men å andra sidan kan Israels ockupation av Västbanken inte pågå i evighet. Den kommer att ta slut ? men till vilket pris for palestinierna i döda och andra lidanden?

Om palestinierna beslutar sig för det, står det i deras makt att bygga en sann demokrati i arabvärlden. Vi har lärt oss att befrielse är något som vid kampens slut måste vinnas fullt ut. Vi vet att den uppnås steg för steg och att den sakta men säkert måste slå rot i vardagsrelationerna människor emellan innan den kan införlivas i statens formella strukturer och institutioner.

Ironiskt nog är detta samma slags dröm som närdes av sionisterna! Skillnaden är att medan sionisternas dröm i stort sett förblivit en dröm, förefaller palestinierns dröm redan till hälften ha förverkligats. Få nationer har under motsvarande förhållanden ägt vad palestinierns redan åtnjuter i dag. De för en framgångsrik nationell motståndskamp som är unik både vad gäller hur de mobiliserat praktiskt taget varje medlem i det palestinska samhället och vad gäller det ursprungliga, högeffektiva ickedödande vapen som de nu uppfunnit för att förverkliga sin självständighet.


I dag möts palestinierna av värme och stöd från nästan alla världens folk och regeringar. De är i besittning av ett homogent samhälle i eget land. De behöver inte tränga ut någon för att kunna bygga sin stat, bara befria sig själva. Det palestinska samhället är dessutom enhetligt vad gäller kulturella traditioner och det är djupt rotat i fäderneslandet.

Som folk utgör palestinierna ett väl sammansvetsat samhälle. Under de senaste 40 åren har gapet mellan rika och fattiga kraftigt minskat och de flesta bönder äger sin jord. Palestinierna har också en av de högsta läskunnighets-nivåerna i tredje världen. Det finns fler palestinier med universitetsexamen per capita än israeler. Under ockupationen har palestinierna lyckats bygga upp sina egna oberoende institutioner som omfattar flera universitet, yrkesutbildningscentra, forskningsinstitutioner samt grundskolor och gymnasier. Vad gäller sjukvård omfattar de flera sjukhus, kliniker och akutmottagningar i flyktingläger och byar och självhjälpsorganisationer samt i övrigt fackföreningar, kvinno- och studentorganisationer.

Allt detta bidrar till att berika det civila palestinska samhället. Under de senaste fyrtio åren har det palestinska kulturlivet blomstrat ? främst vad gäller bildkonst, drama och teater. Palestina i dag är det enda territorium i arabvärlden där kvinnor kan sägas ha uppnått en hög grad av emancipation ? inte genom mäns ingripande utan genom egen kamp.


Följaktligen finns nu förutsättningar för en exemplarisk fri och demokratisk stat. Palestinierna kan inviga ett samhälle på väg mot modernitet ? en stat som kan bli ett levande exempel för en del av världen där fundamentalism och patriarkaliskt styre nu hotar att begrava framtiden i nya despotiska strukturer. Den politiska kampens mål ? demokratin ? har i sin tur tre delmål: mänskliga rättigheter, medborgerliga rättigheter och politiskt självbestämmande.

Palestiniernas nationella kamp förkroppsligar dessa mål och förebådar hur den framtida politiska kampen i arabvärlden kommer att te sig. Om mänskliga rättigheter kan förverkligas i en palestinsk stat, vad kan då hindra att de förverkligas i övriga arabvärlden? Det står helt klart att det rätta tillfället att bygga en palestinsk demokrati är just nu och detta genom att medvetandegöra sig om och formulera det nya samhällets värden och mål och genom att bereda mark för att de inkorporeras i en möjlig stats struktur.


Palestinska intellektuella har en speciell roll att fylla när det gäller att förhindra en upprepning av det ödesdigra nederlag demokratin lidit i många lander i tredje världen efter självständigheten. I detta skede är det de intellektuella som har bäst förutsättningar att göra vad som krävs: Att ge en klar bild av hur en palestinsk stat borde se ut och att utarbeta medel att förvandla drömmen till verklighet. Det är deras plikt att inta en kritisk hållning till ett oförändrat palestinskt läge, och försvara värden som frihet och demokrati mot bakåtsträvande strömningar och rörelser. För vad vore vunnet om man skapade ett Palestina i vilket kombinationen av fattigdom och repression bara skulle leda till en fundamentalistisk tillbakagang?

Som ansvarsfulla kritiker och specialister inom sina respektive områden kan de bli en verklig kraft till skydd för vad som uppnåtts i folket kamp och bereda mark för att det en dag ska blomstra en väl fungerande demokrati i Palestina.

Rekommenderade artiklar

Robotfolket - Årets viktigaste bok?

Det här är en bok jag varmt rekommenderar till alla som är det minsta nyfikna på hur världen fungerar bakom ridåerna och som älskar att dyka ner i en spännande äventyrsroman samtidigt som man får en chans att växa som människa.

© 2014 Läsarnas Fria