Vilja och välja | Läsarnas Fria

Vilja och välja

Samtycke ska vara en självklarhet, klargjorde metoo-rörelsen.

Sexuella handlingar utan samtycke från alla inblandade är sedan i somras straffbara. Och ”samtycke betyder att alla vill”, enligt 1177 Vårdguiden – men är det så självklart?

- En sagosofi om fel fokus i samtyckesdebatten

Han vill ha henne. Hon vill ha honom. Innebär detta samtycke, och därmed grönt ljus för samvaro? Mja. Samtycke kan inte sammanfattas i att båda vill.

///

– Vänta, jag ska bara in och pudra näsan, sa N och skyndade iväg, förvissad om att vi snällt skulle vänta på hans återkomst. Det gjorde vi inte.
        Så fort han försvann blev resterande två alldeles tysta och stilla, då den andres närvaro plötsligt blev påtaglig. Laddningen låg som en blöt motorsåg i luften.
– Jag bara undrar, känner du fortfarande något för mig? sa han tveksamt, blicken nedlagd.
– Jag älskar dig, sa jag och såg honom stint i ögonen.
    Han mötte min blick med vibrerande pupiller, skälvde till och tog ett steg mot mig, sträckte ut sin hand-
– Jag älskar dig med, sa han och log ett strålande leende, armarna på väg mot mig.
– Tack, sa jag och backade, utan att släppa honom med blicken.
    Ett förvirrat uttryck föddes i hans röda anlete.
Jag vände mig om för att gå därifrån, nöjd med kvällen och konversationen. Jag kunde förklara mitt försvinnande för Näspudraren via messenger, tänkte jag rättfärdigande och stegade vidare.
    Just när jag skulle igenom portarna kände jag hur någon fumlade tag i min arm.
– Vad i helsike håller du på med? Hörde du inte? Jag sa att jag älskar dig!
    Hans röst var en blandning av förvåning, ilska och glädje.
– Typiskt dig att försvinna no matter what”, fortsatte han halvskrockande, och försökte dra in mig i en omfamning.
    Jag lösgjorde mig och backade igen.
– Va? Men du sa ju ...?
– Jag älskar dig, upprepade jag. Och fortsatte.
– Jag vill kyssa dig. Jag vill smeka, omfamna, alltid ha dig nära. Den viljan, och känslan, kommer kanske alltid finnas där. Men jag tänker inte välja det.

///

Volenti non fit iniuria

Att vilja eller inte vilja, det är frågan, enligt många. Om mannen i ovanstående berättelse hade kysst berättarjaget, hade det då räknats som ett övergrepp, givet att hon faktiskt ville kyssas? Det hade ju inte precis varit mot hennes vilja. Vad tycker du?

I rättssammanhang brukar samtycke uttryckas med den latinska frasen ”volenti non fit iniuria”, vilket kan översättas till ”den som vill kommer inte till skada”. Alltsedan denna princip formulerades av den romerske juristen Ulpianus har den legat till grund för vår syn på samtycke, från dödshjälp ...

” Hur verkligt man än vill eller inte vill, är det bara ett val som kan avgöra skillnaden mellan ja och nej. Och för att meddela val krävs explicita besked”

... till sexuell samvaro. I somras trädde en ny lag i kraft som gör det brottsligt att begå sexuella handlingar med eller mot någon som inte samtycker till dem. Men denna uråldriga, viljebaserade syn på samtycke är allt annat än icke-problematisk.

En vanlig invändning mot samtyckeskravet är att det märks på en, kanske rentav syns på ens kroppsspråk, om man vill eller inte. Så kan det vara. Men det spelar ingen roll: det som spelar roll är om man vill välja det eller inte. Det kan finnas en mängd olika skäl till varför man inte vill välja att agera i enlighet med sin vilja – dessa skäl är ens ensak.
Huvudsaken är att det är på valet fokuset ska ligga, inte viljan till samvaro.

Hittills har vi enbart fokuserat på den första nivån; huruvida man ”verkligen” vill eller inte, och använt det som utgångspunkt för samtycke. Men när samtycke dryftas i termer av vilja istället för val förbises det väsentliga: den personliga ekvation där övriga viljor tas med i beräkningen, varifrån beslutet att agera i enlighet med en viss vilja kan fattas. Att fokusera på den enskilda viljan, hur verklig den än är, istället för på valet, leder därför till ett närsynt perspektiv med risk för fel beslut.

Kladdkakan är min fantasi

Nu är det förmodligen någon som tänker något i stil med ”om man inte vill välja det, innebär det väl att man i själva verket inte vill”. Att man ska räkna in valet i viljan. Men då underskattar man viljan, och frångår dessutom vad vilja är.

Det är fullt möjligt att vilja äta en kladdkaka – tråna, sukta och fantisera om att sätta tänderna i den – och ändå inte välja att äta den. Det kan finnas en drös motstridiga viljor som tar ut varandra, såsom viljan att spara till sin vän, undvika en allergisk chock eller att låtsas avsky kladdkaka. Kanske vill man inte ta ett beslut överhuvudtaget. Men själva viljan till kladdkaka förblir oförändrad.

När det kommer till kritan är det sällan vi vet vad vi egentligen vill. Även när man explicit yttrar en vilja är den inte immun mot debatt. Viljan är en komplex kognitiv process som utspelar sig på flera plan, där även det undermedvetna räknas. Vi kan ha starka viljor som vi och vår omgivning bara kan gissa oss till – advokater, domare och vittnen inräknade.

Där valet är slutprodukten av en myriad mentala processer yttrad i ett explicit besked, är viljan något pågående, diffust och inte fullständigt fattbart och bör därför inte betraktas som grund till samtycke. Endast valet bör ha denna funktion. Att fokusera på viljan leder alltså inte bara till fel perspektiv, utan till ett förödande luddigt perspektiv som bäddar för friande sexualbrottsdomar i ett rättsystem som bygger på principen ”oskyldig tills motsatsen bevisats”.

”Det är inte frågan”

Att Nobels fredspris i år går till Nadia Murad och Denis Mukwege är ett enormt framsteg, då det både belyser och bekräftar allvaret i det sexuella våld som utövas mot kvinnor världen över. Nu är det dags att ta sig en funderare kring vad vi i grunden menar med samtycke. Idén om att den som är villig inte kommer till skada, är i sig skadlig.

Vilja och val är inte nödvändigtvis i harmoni. Istället för lägga allt krut på frågan ”vill jag verkligen detta?”, bör man ta sig an nästa: ”ska jag verkligen välja detta?” Hur verkligt man än vill eller inte vill, är det bara ett val som kan avgöra skillnaden mellan ja och nej. Och för att meddela val krävs explicita besked. I synnerhet våldtäktsrättegångar bör detta tas i beaktning.

Så, dags att överge ”volenti non fit iniuria”-principen. Att vilja eller inte vilja, det är inte frågan.

© 2018 Läsarnas Fria